Här ligger dom artiklar som vi visat tidigare om det är nån som vill fräscha upp minnet eller som missade att läsa dom förut.

Leif och Ingemar

Att hjälpa fåglarna!.

Av Leif Bildström

Visst är det roligt att titta på fåglar, men det känns än bättre att även kunna hjälpa dem. Det kan man naturligtvis göra på olika sätt, vanligen matar man fåglar och sätter upp holkar. Att bygga fågelholkar är både viktigt och dessutom roligt då man oftast får inneboende redan första året holken är uppsatt. Låt gärna barnen få ha en egen holk så blir det extra spännande när fåglarna flyttar in. Här kommer en del tips för dig som både vill bygga holkar och mata fåglar.

Holkar
Fågelholkar kan man sätta upp under hela året, även om det är vanligast vår och höst. En fågelholk behöver inte heller vara något gesällprov i snickeri, ett par hopspikade bräder med tak och botten kan gott duga om man har en del mått i åtanke. I takt med att äldre skogar med ihåliga träd avverkas försvinner också boträden, så visst är det viktigt att hjälpa fåglarna med holkar. I dagsläget finns massor av information på Internet om olika holkmodeller, därför blir det här lite egna tips och idéer kompletterat med en länk till de stora holksidorna. '

Mesholkar
Ett ungefärligt holkmått är ca 15-20 cm djup från botten och upp till ingångshålets underkant. Till blåmes och svartvit flugsnappare räcker det med ett ingångshål på ca 30 mm, för talgoxe får det gärna vara 32. Vill man förenkla kan man borra samtliga hål 32 mm så passar det alla. Ett hål behöver inte heller vara runt utan kan sågas fyrkantigt i frontbrädans överkant om man saknar borr. Holkens invändiga mått får gärna vara 12x12 cm, alt. 10x12. Tänk också lite på framtiden och gör holken enkel att rensa. Genom att förborra sidorna och därifrån sätta en spik från vardera sidan i frontbrädan i höjd med ingångshålet, blir framsidan lätt att svänga upp vid rensning. En löstagbar spik skjuts in på samma sätt i ett förborrat hål från ena sidans nedre kant till frontstycket som låsning. Ta en fil eller sandpapper för att släta till ingångshålet. Efter en häckning har föräldrarna passerat hålet tusentals gånger, då får det inte finnas vassa flisor som sliter på fjädrarna. Hur holken annars ser ut bryr sig inte fåglarna så mycket om utan flyttar in ändå. Man behöver inte lägga något material inne i holken, bobygget sköter mesarna om själva. En hyfsad holk är ofta bättre än många naturliga hål i stubbar etc, speciellt med tanke på fåglar och djur som försöker komma åt ungarna.

Att göra en naturlig boplats
Det är enkelt att bara med handen gräva ur gamla stubbar och lägga en sten eller en bit av en gammal stock som tak. Med en kniv kan man lätt förstora en naturlig spricka eller ett kvisthål att använda som ingångshål. Stubben bör vara minst en halv meter hög, att den är onödigt stor och rymlig inuti för en liten fågel spelar ingen roll, fåglarna bygger boet vid ena kanten. Speciellt i ungskogar där man inte kan sätta upp holkar är det här en bra lösning. Rödstjärten gillar de här boplatserna och bygger gärna i stubbarna, även om det i bland är nästan i marknivå. Det här kan vara ett lämpligt tidsfördriv för barnen på skogsutflykter och ännu roligare blir det vid ett senare besök när de ser att stubben är bebodd!

Holkuppsättning.
Söder eller österläge brukar vara bra, dock inte öppet i direkt solljus, då kan det bli för varmt i holken. Tänk lite på den naturliga vindriktningen, i våra trakter fylls holken med snö eller piskas av regn om den placeras i västerläge. Sätt inte holken så högt att det blir problem att rensa, ca 180-220 cm går bra. Om man rensar under vårvintern kan man ju stå på skidor och då når man lite högre. Sätt gärna holken i någon dunge träd så det finns lite skydd. Ett ensamt träd ute på öppen mark är inte bra för småfåglar, för stare eller göktyta går det bättre. Sätter du holken i närheten av huset så placera den inte framför ingången eller där folk allmänt vistas. Sätt inte heller flera holkar av samma storlek med bara något tiotal meter emellan, då blir det bara strider mellan holkägarna. Minst ett trettiotal meter emellan är att föredra, terrängen avgör annars hur nära man kan sätta holkarna. Har man olika storlek på holkarna och därmed kan få fåglar av olika arter kan man faktiskt ha lite närmare. Det finns också en del andra saker att tänka på. Placera inte holken i en björk nära en myrstack, då kan den bli invaderad av myror när de letar bladlöss på försommaren. Myrorna kan med lätthet döda en hel kull fågelungar! Det finns olika knep att sätta upp holkar utan att skada träden. I döda eller avbrutna träd spelar det mindre roll att man spikar, man behöver inte heller använda så långa spikar att de skadar själva veden. Mitt eget tips är att använda plastband av samma sort som används vid låsning av lastpallar och annat gods. En speciell trådklämma som medföljer går bra att använda manuellt. Man stramar enkelt bandet runt holken och trädet, stick emellan en kvist på baksidan så inte bandet trycks in direkt i trädet när det växer. Mina första holkar med den här fästanordningen har suttit uppe i mer än tio år utan problem. Holkarna fyller sin funktion även på vintern då många fåglar sover i holkar.

Att mata fåglar
Hur ska man arrangera en bra fågelmatning och när ska man börja mata fåglarna? Man kan gott vänta tills det mer beständigt börjar bli kallgrader under mitten av oktober, det är dock inget som hindrar att man exempelvis hänger upp lite nötter i förväg. På vårkanten kan man fortsätta till mitten av maj så hinner man kanske få en del hungriga flyttfåglar på besök. Även om man slutar själva matningen så finns ju allt som spillts under vintern.

Det har blivit ett slags måste att hugga ner en gammal knotig myrtall att ha som dekoration vid sitt fågelhus. Då ser man först till sitt eget estetiska välbefinnande och inte till fåglarnas! Vad som behövs är en skyddande buske eller häck bredvid matningen, så fåglarna känns trygga i fall sparvhöken eller någon annan fiende skulle komma. Det går alltså lika bra med en buske eller någon utgallrad gran så sparar man de vackra myrtallarna. Man ska inte ha matningen på samma sida som dörren, då blir det ständigt skrämda när dörren öppnas. Vill man ha en komplett matning bör man ha både frö, talgbollar, osaltat fläsk och kanske nötter som många fåglar älskar. Själv förordar jag starkt fågelautomater med stort frömagasin, helst ska det räcka minst en vecka. Fröautomaterna garanterar att maten hela tiden hålls ren och torr, dessutom slipper man fylla på varje dag. Har man väl börjat mata fåglarna ska man helst fortsätta, speciellt under den kallaste tiden. Visserligen har det genom ringmärkning visat sig att det man själv tror är två stationära blåmesar i själva verket kan röra sig om det tiodubbla! Fåglar rör på sig en hel del även under vintern, men kanske speciellt söderut där det är mildare. Är det sparsamt med fågelmatningar i ett område kan det vara svårt för fåglarna att snabbt hitta en ny matning om man avbryter under en kall period. Se därför till att det ständigt finns någon form av mat, ett par fläskbitar är ju alltid något även om fröbehållaren är tom!

I huvet på en gammal talltita.

Av Leif Bildström

-Vad har den där stackar`n råkat ut för?

Min pappa satt varje morgon placerad vid bordet med kaffekoppen och nyheterna i P1 flödande i köket, den här dagen var inget undantag. Han sträckte sig försiktigt efter kikaren medan vindhastigheterna för Utsira rapporterades men släppte inte fågelhuset med blicken. Förvisso gav aldrig den bakelitdoftande gamla kikaren en helt klar bild av verkligheten, men ganska snart konstaterades ändå att den talltita som just åt frukost vid fågelhuset hade förlorat allt dun på huvudet. Hela huvudsvålen blottades och det mest troliga var väl att talltitan i den kalla aprilnatten frusit fast i sitt natthärbärge och slitit loss hela peruken för att ta sig ut i friheten. Den var flintis, helt enkelt! Det här var våren 1974 och början till en lång bekantskap med den speciella talltitan. Själv syntes den tämligen obekymrad om sitt utseende och kom punktligt varje morgon till sin frukost och till pappas stora glädje. Själv fick jag närmast dagligen ta del av talltitans liv och leverne, och självklart även dess rehabilitering. Pappas rapporter om talltitan var lika utförliga som nyheterna från radions P1.

Man skulle kanske tro att i och med sommarens ankomst så skulle allt lugna ner sig om den speciella talltitan. Det gjorde det också förvisso, men då och då under somrarna berättade pappa med illa dold glädje att han råkat på talltitan med hela släkten i släptåg ute i skogen. Vid några tillfällen befann sig både titorna och min pappa flera kilometer hemifrån. Alltmer började dunet komma tillbaka på titans huvud, men för all framtid skulle det visa sig, så fick den ett v-format hack i huvudet. Det gjorde att den varje år var tämligen lätt att känna igen, även på lite avstånd. Det var inte utan att jag nästan tyckte att fågelmatningen kom i gång tidigare och tidigare för varje år, sannolikt var den speciella talltitan orsaken. Den lät inte heller vänta på sig utan dök oftast upp så snart maten var serverad. De sjörapporter och övriga nyheter som passerade ur etern genom åren torde ha varit oräkneliga, alltmedan min far ständigt höll ett öga på sin skyddsling vid fågelhuset under kalla vinterdagar. Vintern 1979 var den sista vinter som vår speciella talltita fanns hos oss. Likt en hund som väntar på sin husse eller matte, lika ivrigt väntade pappa på sin talltita hösten efter. Men förgäves. Borta! Den var minst sex år gammal när den försvann, kanske ytterligare något år. Vem vet? För en talltita är det en rimlig pensionsålder, enstaka har konstaterats nå tio år. Talltitan, en liten oansenlig fågel på bara tiotalet gram. Men tänk vilken glädje den lilla fågeln skänkte under alla år!

Gammälva.

Av Leif Bildström

Älven har tystnat. Sedan 1964 tar den ursprungliga Skellefteå älv en annan väg, förbi den uppdämda Sandforsdammen och genom Gallejaurs kraftverkstunnel. Närmare två mil torrlagd älvfåra återstår, med en mindre rännil porlande och strömmande vatten i den en gång så mäktiga och forsande älven. Numera kallas den delen kort och gott för ”Gammälva”, av ortsbefolkningen. Sädesärlorna finner fortfarande sina boplatser i de hundraåriga stenkistorna från flottningsepoken. Drillsnäppornas ängsliga varningsläte ekar fortfarande efter strandkanten och minsann, en och annan skrakfamilj letar fortfarande elritzor och smålake i de större vattensamlingarna längs den forna älven. Men ute i den älvsbotten som snarare liknar en stenöken, är det annars ganska tyst. Det är inte i själva Gammälva man hittar fåglarna. Det är i stället bland de hundratals små lummiga lövklädda holmar som skapar liv i den gamla älven. Lika många holmar som året har dagar brukade man säga, knappast något att betvivla!

Försommar!
Fågelsången flödar. Lövsångare i mängder, flugsnappare, rödstjärtar och taltrastens stämningsfulla flöjtande. Rödhakens explosiva smatter möter de vandrare som beger sig längs den torra älvens arkipelag. En försommarkväll drunknade de flesta fåglars ljud under en näktergals fantastiska kvällskonsert, framförd från en av liljekonvalj tungt doftande holme. Flera holmar är så tätt igenväxta att de är näst intill ogenomträngliga, men för rastande fältsparvar - En perfekt biotop! Även om älvområdet har en hel del att ge under sommaren för den fågelintresserade, så är speciellt vårflyttningen fascinerande längs älven. Mer än fyrtio år har förflutit sedan älvregleringen, likväl så kommer de flesta fåglar fortfarande samma väg. Videsparvar, sävsparvar, rödhakar, finkar, ringduvor och rovfåglar; alla kommer de samma väg som sedan urminnes tider. Fjällvråken skruvar sig sakta uppåt, men med bestämda vingslag bär det obevekligt norrut längs den gamla flyttleden. Sparvhöken håller en jämn fart, strax över trädtopparna. En och annan gulsparv kommer med lätt bågig flykt på väg norrut. Från de stora myrmarkerna i söder svänger de ner mot älven norr om Långträsk och följer sedan Gammälva från Järvselet och norrut mot Grytforsen. Från en solvarm stock i en gammal stenkista har man fin uppsikt över de flyttande fåglarna, medan majsolen flödar. Höstetid kommer de tillbaka från häckningsplatserna, i synnerhet fältsparvarna rastar gärna bland holmarna. Mat och skydd finns det gott om. Videsparven, en typisk norrländsk fågel som drar rakt österut till förtret för sydländska fågelskådare, kanske hamnar ända bort till Kina. Från Gammälva till Kina, en otrolig resa!

Ett strövtåg bland älvens otaliga lummiga holmar en försommardag, kan vara en alldeles speciell upplevelse. Blankpolerade stenar efter tusentals år av strömmande vatten, fågelsång dygnet runt, och med doft en av liljekonvalj som nästan bedövar. Västerbottens landskapsblomma Kung Karls spira reser sig i hundratal från den gamla älvens botten, medan fjällnejlikans röda buketter strävar uppåt i många sandbäddar. Den som ger sig ut på ett strövtåg längs den gamla älvfåran får vara beredd på ett underlag fjärran grusvägar; utan rundade stenar utgör vandrarens väg och kanske lite klättring över gamla stenkistor kan förekomma, men kom ihåg

- Det är mödan värt!

Med passion för fågelböcker.

Av Leif Bildström

Den kompletta fågelboken, finns den i dag? Nej knappast, inte om man ska ha en bok som både visar naturtrogna detaljerade bilder och dessutom även ger en uttömmande skriftlig och historisk beskrivning av de olika arterna. Om man dessutom vill ha den med sig i fält blir valmöjligheterna allt färre. Genom åren har jag upptäckt att det som inte finns i den ena fågelboken finns i den andra. Av den anledningen har antalet fågelböcker ökat avsevärt i bokhyllan; från de två som fanns i hemmet under mina första år som fågelskådare har nu antalet passerat sextio, med råge. Från början var det Durangos ”Fåglar i färg” som aldrig stod längre än en armlängd från fönstret, liksom en gammal bakelitluktande Zenith 7x35 som kunde få vem som helst att bli skelögd efter fem minuters skådande. Brehms fågeldel av Djurens värd som var den andra fågelboken, hade vi fått av vår granne ornitologen. Där fanns fåglar som man aldrig ens kunde drömma om att få se. Långt senare analyserade jag grannens anteckningar som också fanns nedskrivna, det var faktiskt nog så intressanta som pärlhönorna och många andra ouppnåeliga arter i boken. Ex. skrevs 1944 om kornknarr hemma i byn: ”Snart tio år sedan jag senast såg arten, då ett par fanns här i byn” (!).

Utvecklingen av fågelböcker under de senaste 100 åren. Fågelböckerna har förändrats genom åren. Förutom de prisade böcker som exempelvis lanserades av de berömda finska bröderna Von Wright under mitten av 1800 talet, där själva konsten att naturtroget måla arterna stod i fokus, innehöll de flesta av dåtidens fågelböcker i stället målande skriftliga beskrivningar från reseskildringar samt även kåserier. Kåserierna innehöll ofta ett gott stänk av humor i sina artbeskrivningar. Själv läser jag fortfarande lätt road de riktigt gamla böckerna liknande Regulus - Winters kåserier från 1900 talets första decennium. Inte minst genom den touch det gamla skriftspråket sätter på dåtidens texter. Lavskrikan tillägnas i nämnda bok flera sidor och bla. kan läsas följande ”Af utseendet att döma skulle man kunna tro, att lafskrikan är en mycket beskedlig fågel, men vi äro ledsna öfver att icke ge henne detta betyg. Hon är rent ut sagt en led röfvare!” Det finns också äldre böcker som ger det mesta inom beskrivningar och vetenskap som framkommit redan på den tiden. Brehm som är en av dem nämndes ovan, samt även Gustaf Kolthoffs bok från 1899 eller Djurens värld från 1911 (Jägersköld, Lönnberg m fl.) I den sistnämnda finns faktiskt ett och annat fotografi vilket är anmärkningsvärt från den tiden. Tyvärr framträder inte de detaljrika landskapsmålningar som finns i den boken, som det skulle gjort i den färgsättning originalet sannolikt har. Det skulle dröja innan färgbilder blev standard i alla fågelböcker!

Tjocka bokverk, ofta som ingående delar av djur och naturband, dominerade fågelböckerna fram mot 1940. Undantag finns; Carl Fries ”Färder och fåglar” från 1925, kan måhända ses som en föregångare till de många upplevelseböcker som skulle dominera framtiden. En klart läsvärd bok i ypperlig kvalitet och med överraskande bra bilder! Under en ungefärlig tjugoårs period mellan 1940-1965 handlade också många böcker om personliga upplevelser i naturen, där inte alltid expeditionsresor behövde ligga som grund. Många gånger var de skildringar från författarens hembygd som beskrevs. De var skrivna av olika ornitologer och naturkännare som Bengt Berg, Rosenberg, Kloo, Rösiö och Viking Olsson för att nämna några. Erik Rosenbergs klassiker ”Oset och Kvismaren” är numera närmast att betrakta som odödlig. Efter 1955 med ex. Rudolf Söderbergs fågellexikon (som kanske får anses banbrytande bland fälthandböcker), utvecklades fälthandböckerna vartefter. Bild och text för varje art, men inte mer än att boken komfortabelt skulle rymmas i en rockficka. Durangos fälthandbok gick i samma stil men var något mer påkostad med målningar och rikliga beskrivningar. Den och Rosenbergs kom att dominera fälthandböckerna under större delen av 1960 talet. Rosenbergs fälthandbok som skrevs 1953 slog igenom fullt ut i mitten av 1970 - talet i en nyupplaga och var fantastisk och stilbildande i sina beskrivningar, men med sparsamma bilder och ofta i svartvitt. Därefter lanserades Lars Jonssons mycket verklighetstrogna fågelporträtt, mixade med lätt text för att kunna fungera som fälthandbok. Hans första fälthandböcker var uppdelade efter utbredningsbiotoper i Sverige och betydligt tunnare än den sammanslagna slutprodukten. De naturtrogna betande fjällriporna såg så levande ut att man nästan trodde de skulle vandra över till bokens andra sida! När den kompletta boken slutligen lanserades kunde man inte tänka sig att någon övrig fälthandbok skulle vara nödvändig. Den fick också en intensiv, men skulle det visa sig, kort spridningstid. När ”Fågelguiden” (Mullarney, Svensson m fl.) inte långt efteråt likväl släpptes, insåg man snabbt att vad som är bra kan bli ännu bättre. De flesta gick över till Fågelguiden.

De senaste åren har inriktningen gått mot rena extrembilder av olika arter. Mycket imponerande verk där speciellt Brutus Östlings bilder får betraktaren att baxna av häpenhet över fågelbilder man knappast sett maken till. I böcker som ex. ”Fantastiska fåglar” har man mer eller mindre struntat i beskrivningar om de olika arterna, utan inriktar sig helt mot vackra och ovanliga vinklar på fågelbilder. Den trenden lär också fortsätta, men kanske med ett fåtal olika författare och fotografer. En bok i liknande kaliber med toppklass på både bilder, inlaga och bok är inte billig att producera. Följaktligen är den inte billig att köpa heller. Möjligen kan utvecklingen förklaras av fotografering som en nutida ersättning för jakten (vilket Jägareförbundet lär bekymras av). Jag citerar Gunnar Granberg ur boken ”Vildfågelliv”: ”Spänningen inför kameraskottets avfyrande och tillfredsställelsen efter erhållandet av en lyckad djurbild, är minst lika stor som vid vanlig jakt”. Nu har egna hemsidor med bilder och i vissa fall naturbloggar uppstått som svampar ur jorden. Man kan gratis på internet gotta sig åt ett enormt utbud fågel och naturbilder från i stort sett hela världen. I många fall kan de sidorna ersätta en stor del av faktaböckerna som tidigare var ett måste. - Sök en bild av en viss fågelart och vips har man fåglar i massor i olika vinklar och i olika ljus! Det ger oanade möjligheter, men kan i framtiden vara ett klart hot mot utbudet av traditionella fågelböcker och även skriftliga naturbeskrivningar.

Faktaböcker.

Ibland har min jakt på mesta möjliga fakta om en specifik art fått mig att plöja genom en stor del av mina många fågelböcker. Alltid finns något nytt och matnyttigt i det flesta, något som inte står i de övriga. Sett till rikstäckande böcker så får man hoppa mellan olika böcker och författare för att hitta vad man söker. När det gäller skriftliga beskrivningar av fåglar, anser jag att Erik Rosenbergs fågelbok är helt utan konkurrens, i synnerhet vad gäller ljudmässiga beskrivningar och arters speciella egenheter och kännetecken (sk. jizz). Min eget exemplar av Rosenbergs ”Fåglar i Sverige” som trycktes 1975, har numera enbart fragment kvar av den ursprungliga limbindningen. Hur många gånger den gett mig svar på knepiga upplevelser genom åren vet jag inte, men det är åtskilliga arter som definitivt klassats genom den boken. Ovanstående bok kan allmänt inplaceras både som faktabok och fälthandbok. Eftersom jag själv också mer än gärna vill veta lite mer om historiska fynd och när de första fynden noterades i respektive landskap, så har Lundevalls ”Fåglar i Sverige” fått en framträdande roll. Mitt exemplar trycktes 1979 och innehåller de flesta årtal, utbredningar och platser jag behöver veta. De målade bilderna i boken är också rätt bra, men boken bör stanna på skrivbordet med tanke på storleken. Riklig text! Hialmar Rhendal är en annan favorit. Mina två böcker från 1936 resp. 1949 är två rejäla tegelstenar man gärna lägger under läslampan på bordet. Ordentliga beskrivningar av de olika fåglarna finns, ibland flera sidor för någon art, och även där finns intressanta årtal för olika förstafynd, utbredning etc, ofta med hänvisning från Jägersköld, Kolthoff med flera. I den senare upplagan har även målningar i färg gjort sitt intåg, men definitivt inte i samma klass som i Jonssons eller andra förhållandevis nyutkomna böcker. ”Sällsynta fåglar i Sverige” innehåller en kort sammanställning om alla sällsynta fåglar som setts i Sverige fram till 1999, men i mitt tycke med lite stel framtoning och inte lika detaljerat som i de föregående böckerna.

Till och från utkommer nya speciella böcker där det ibland enbart behandlas en enda art. Ett typexempel är ”Boken om göken” som utkom 2004. (En vidareutveckling av bokens innehåll presenteras i något kommande nummer av FiV, skrivet av undertecknad). ”Nordanskogens Vagabond” av Ove Stefansson, är ett enda stort porträtt av Lappuggla. För den som är intresserad av namnens ursprung finns ”Svenska fåglars namn” av Tommy Tyrberg. Faktiskt en ganska intressant läsning om man vill gräva lite djupare. ”Fågelmusik, ett tema med variationer” är en ganska nyutkommen och något ovanlig vinkling av fåglarnas sång (Staffan Börjesson). Böcker om fågelflyttning finns också, ex. Thomas Alerstams forskningar. Christoffer Perrins ”Fåglar” är en riktigt bra faktabok, ekologiskt sett. Den förklarar på ett enkelt sätt samspel, anpassningar och många andra saker som man inte behöver vara fullfjädrad ornitolog för att förstå. Rekommenderas! Fåglarna har sedan mycket, mycket länge haft en djupt förankrad plats i folktron. Boken ”Fåglarna i folktron” av C-H Tillhagen, är en 355 sidor tjock bok i ämnet. Boken är en flödande kunskapskälla och bör inte saknas av den som har sina intressen i folktron. Trots bokens många sidor är den lättläst.

Fälthandböcker.

Visserligen har Erik Rosenbergs fågelbok åtskilliga år på nacken, men den kommer likväl att finnas som en svävande ande över åtskilliga fågelskådare ett tag till. Den är helt outstanding när det gäller träffsäkra beskrivningar! Sannolikt faller den dock inför ett kommande generationsskifte bland fågelskådare, då den bildmässigt hamnat en bit bak jämfört med de nya böckerna. Det mesta tyder också på att Lars Jonssons en gång så förträffliga handbok nu mer eller mindre har ersatts av Fågelguiden. En del anser också att Lars Jonssons fåglar kan se lite ”övergödda” ut. Fördelarna med Guiden är främst de olika vinklar som samma arter visas i, ofta med flera olika flyktbilder. Även varierande färgsättningar av exempelvis ormvråk visas i flera olika bilder i Guiden. Boken är också ett lysande exempel på att fotograferade fåglar inte alltid är bättre än målade, vid artbestämning. Angående Fågelguiden har självklart en del kritiska skådare upptäckt mindre felaktigheter. Det mest kända är påståendet att talltitan aldrig besöker fågelbordet, vilket självklart är fel. Mitt eget bidrag i felsökningen är att den tretåige hackspetten anses vara mycket skygg. Denna arma spett som man nästan får klappa där den sitter och hackar… Nog om detta. Knappast någon fågelbok lär existera utan några som helst fel. Min egen ständiga följeslagare heter faktiskt också Fågelguiden, trots tveksamheter bland talltitor och tretåiga hackspettar. I övrigt kan det ju vara en smaksak vilken bok man föredrar. För den allmänne Kryssaren, ett numera vedertaget uttryck för dagens artjägare, kommer knappast troligt hemtrevliga berättelser om vanliga fåglar att falla i smaken i framtiden. Nej detaljerade fälthandböcker med extralistor av tjocknäbbade sångare, blå visseltrastar och kinesiska smygsångare. etc. kommer nog att dominera böckerna för den kretsen. Där är det snabba artbestämningar av knepiga larmarter som gäller! För nybörjaren.

Den nya tekniken, har legat till grund för att flera olika fälthandböcker med skarpa digitala bilder har producerats de senaste åren. För nybörjaren rekommenderar jag vanligen inte en bok som innefattar alla Europas fåglar, utan en som enbart täcker Sverige. Annars kan förvirringen bli total, då det finns tillräckligt med liknande krångliga arter enbart i Sverige. Här har det kommit flera böcker som kan vara rätt så bra. ”Svenska Fåglar” (Imby) kan då vara ett alternativ. Den fanns tidigare som en mindre formaterad fälthandbok, men kan nu köpas som en större påkostad bordsvariant. Den har rikliga bra beskrivningar varvat med skarpa foton men faktiskt även blandat med en del teckningar. En riktigt bra nybörjarbok! Vill man ändå ha med Europas alla fåglar, är ”Bonniers Naturguide” (Elphick, Woodward, 2005) ett mycket gott alternativ. Mycket skarpa bilder av alla arter samt slimmat och bra format för att man lätt kan ha den med i skogen. Möjligen lite tunn text om resp. art, men ett plus för markering av speciella kännetecken på fåglarna. Boken håller även måttet för den mer aktivt skådande.

En del författare föredrar att plocka ut ett mindre antal fågelarter och mer detaljerat beskriva deras liv och leverne. Undersöker man ett bibliotek där inte böckerna ständigt byts, så hittar man ett skapligt antal lite äldre böcker, med naturbeskrivningar och upplevelser av någon handfull olika arter. Även om den typen hade sin storhetstid innan 1980 talet så kommer fortfarande en och annan. Bland de färskaste böckerna kan nämnas Ulfstrands ”Fågelliv” som utkom 2007. Där har trettio utvalda vanligare fåglar presenterats närmare.

Något riktigt ovanligt, men mycket glädjande, är en kvinnlig fågelboksförfattare. ”Fåglar från fönstret” är en trevlig liten bok, som säkert täcker behovet för flera, ja just det, fönsterskådare eller andra som fascineras av trädgårdens fåglar. Den utkom 2008 av författaren Ulla Hemberg. I boken finns också matningstips och ritningar på holkar. Fina bilder!

Lokala böcker.

Sett till våra nordliga län finns inte så mycket att välja på. För Västerbottens del så behövs det inte heller; Västerbottens Fåglar lämnar inte mycket övrigt att önska! Texten som skrivits av Christer Olsson inramas av Jörgen Wiklunds vackra fågel och naturbilder. Som Malåbo men fortfarande västerbottning, kan jag förvisso känna att en stor del av Västerbotten lämnats därhän. Från Lappmarksgränsen och upp till Tärna är det närmare tjugo mil som inte behandlas i boken, eftersom vi råkar tillhöra landskapet Lappland i stället. Trots att vi också faktiskt tillhör Västerbotten, men då åsyftas länet, för att krångla till det hela. Boken lär knappast behöva någon större presentation, men kan sägas ha det mesta i dokumentation av alla i Västerbotten sedda arter, utom, vilket kan vara bra att veta, en specifik utseendemässig beskrivning av själva arten. I boken finns även en riklig sammanställning av de artiklar vilka berör Västerbotten och som presenterats i olika tidskrifter. Men märk väl; de artiklarna har också sin nordgräns vid Lapplandsgränsen!

I brist på övrig litteratur måste i det fallet även nämnas min egen bok ”Fåglar i Malå”. En bok som innefattar historik, status och beskrivning av 219 arter som setts i Malå (nu 224). Vad som skiljer den från andra fågelböcker är att beskrivningarna medvetet är skrivna för att vara lättförståeliga och i första hand riktar sig till vardagsskådare och inte ornitologer. Fjärran från ord som tibia och tygel… Fina färgbilder av i första hand Ingemar Olofsson och layoutad av Cressie Nyström. Boken fyller ett viktigt tomrum i Lappmarkens bibliotek.

En av de böcker jag ofta plöjt igenom är också Fåglar i Norrbotten som trycktes 1970. Boken är en sammanställning av de flesta iakttagna vanliga och ovanliga arterna i länet. Här finns inget övrigt att önska för den som intresserar sig för alla möjliga förstadatum av de olika sällsynta arterna som setts i Norrbotten! Genom Norrbottens Natur och Björn Holms försorg har sammanställningarna blivit en bok. Den uppdelas i själva Norrbotten samt de olika lappmarkerna. Boken är en fullständig dokumentation som har flödande och detaljerade uppgifter om arterna för mer än hundra år bakåt. Där kan man hitta allt mellan gråsparv, blåkråka och stortrapp! Däremot är det hög tid för ett nytryck av den snart fyrtioåriga boken.

Udda böcker.

Om man gräver i gamla bokhyllor kan man hitta lite udda böcker, även från detta område. Exempelvis finns en bok skriven av Wilhelm Uppenberg, sannolikt tryckt strax före 1950. Bokens titel är ”Minnen och iakttagelser samt äventyr i Lapplands skogar”. Författaren bodde väst Lycksele och tillbringade en stor del av sin tid i skogen. Boken får ses som en motvikt till det positiva tänkande som råder kring ugglor och andra rovfåglar i dag. Ett kapitel om slagugglor avslutas enligt följande: ”Det borde sättas höga skottpengar på en sådan marodör! Personligen har jag skjutit fjorton slagugglor”. I övrigt finns i boken noteringar och upplevelser om många fåglar av olika slag. Däremot har det i åtminstone några fall klickat med artbestämningen, vilket tydligt framgår. En del kanske skulle välja att direkt klappa ihop en bok där rovfågelhatet är så framträdande bitvis, men oftast hittar man ändå ett och annat läsvärt. Trots ett ålderdomligt tänkande i vårt mått mätt, har ändå denna och liknande böcker alltid ett och annat att ge.

En annan udda men hyfsat färsk bok, (2002), är ”En vänsterhänt fågelskådares dagbok”, som är en av mina senast lästa fågelböcker. Boken är skriven av poeten, retorikläraren och fågelskådaren Leonard Nathan. Författaren betraktar ofta själva fågelskådaren och vad som får denne att uthärda både det ena och det andra för att slutligen kunna se sina eftertraktade fåglar. Något tungläst men boken har definitivt sina poänger och skänker nog lite eftertanke åt var och en.

Lite mer extremt att veta hur många fåglar man ska kunna se på ett år, men självklart finns böcker även där. ”Det stora året”(M. Obmascik) är numera en mycket omtalad bok i en ny genre, vilket också visar på ett stort intresse för innehållet i en sådan bok. Bokens innehåll är en tävling mellan tre personer om att se mesta möjliga arter på ett år, vilket blir ett oerhört resande kors och tvärs över Nordamerika. Kanske lite malplacerad i miljötänkandets tidevarv, när artjakten rättfärdigar kopiösa mängder förbrukat bränsle för ändamålet och ställer utsläppsrätterna på sin spets. En fascinerande verklighetsbaserad historia, men möjligen kan undertecknad ändå tvingas hålla med en recension av boken; ”En befjädrad version av en ding, ding, ding, ding värld” (Tidskriften Outside).

Mina egna favoriter.

Självklart har jag mina egna favoriter. Som jag tidigare nämnde så läser jag mer än gärna riktigt gamla skildringar av fågel och allmänt naturliv. Böckerna beskriver förutom fågellivet dessutom en tid som försvunnit, med allt vad det innebär. Gustaf Kolthoffs ”Djurens Lif” från 1899 är en sådan bok. Sättet att skriva och uttrycka sig fascinerar mig. Brehms tjocka slitna bok berättar om den tid under 1800 talet då vandringsduvorna anlände i flockar om flera miljarder(!) till sina sovställen. En förhållandevis kort tid därefter dog den sista fågeln i sitt slag på ett zoo 1914, vandringsduvan Martha. Från världens vanligaste fågel till utrotad på så kort tid! Där finns också ögonvittnesskildringar av garfågelns oerhörda snabbhet i vatten. Att studera historien bakåt först, ger ofta bättre tankegångar inför framtiden vilket kan vara bra.

En betydligt mer sentida, (om man nu kan kalla en närmare 70 år gammal beskrivning sentida)? är Rosenbergs upptäcktsfärder kring Vittangijärvi 1938-41. Boken heter ”Fjället och Myren” och expeditionen råkar befinna sig på samma exakt samma plats som jag själv arbetade 1976. Skillnaden är att medan vår egen expedition kunde dimpa ner per helikopter, fick Rosenberg och hans gäng gå eller ta sig dit per båt, miltals från närmaste väg. Speciellt pionjärandan och upptäckarlustan som genomsyrar boken är tilltalande, liksom beskrivningen av de nybyggare som fanns i detta väglösa land. Flera bilder finns i boken, såväl av nybyggare som av fåglar, liksom självklart foton av expeditionsmedlemmarna.

Rosenbergs ”Oset och Kvismaren” har redan omnämnts. Den skrevs redan 1934 och har tryckts i olika omgångar, sista gången 1961. En fin skildring av en svunnen tid där författaren varken räds kallt vårvatten eller andra vedermödor för att få se sina kära fåglar.

Bengt Berg har skrivit flera böcker, kanske den mest kända är Tåkern. Det är ändå inte min favorit bland hans böcker. I vanliga fall läser jag helst böcker som rör vårt eget land och inte vad som händer i andra länder. Här gör jag ett undantag och framhåller Bergs ”Med tranorna till Afrika” från 1961. En verkligen underhållande läsning som startar vid tranboet här hemma och slutar nere vid Nilen. Liksom flera andra författare var Berg även en bra folkskildrare. Gott om bilder men tyvärr fortfarande i svartvitt. När det gäller bilder tagna på folket i Egypten spelar inte det någon roll utan är faktiskt snarare en fördel.

Gunnar Brusewitz speciella böcker har ett alldeles eget stuk. Hans teckningar har en lätt igenkännande stil med sina lite vasst utförda skisser och akvareller. Han hade förmåga att framhäva det stora i det lilla; den omskrivna koltrasten blir så mycket mer än bara en simpel koltrast (mer än ett skam-x kanske det heter i dag)) Ofta blandar han in små kåserier och passande citat samt en hel del intressant historia kring fåglar. Brusewitz böcker ger fantastiska naturskildringar och bygdebeskrivningar och har en given plats i min bokhylla.

Jag sparar det bästa till sist: Boken ”Fåglar om våren” (Stefan Casta, Roland Jonsson, 1989), är en mycket vacker bok för den som förmår uppskatta ljuvligt sköna akvareller varvat med berättelser och poesi om vanliga fåglar, men även med en ren och fyllig faktaruta för varje behandlad art. Dessutom en hel del andra intressanta beskrivningar från gammal folktro. Det är lätt att se att boken skrivits av två naturälskare. Bokens innehåll drar ner tempot i dagens artjakt. Jaga inte efter nya arter, njut av de som finns i stället! läser man mellan raderna. Njut av akvarellerna!

Slutligen.

Vad händer med kolissionen mellan de traditionella fågelböckerna och den digitala tekniken? Det är ingen tvekan om att fåglarnas population på internet kommer att öka lavinartat, sett till enbart bilder och fågelrapporter. Men hur blir det med texterna? De flödande beskrivningarna från naturen som varit så vanliga förr? Kortare naturbloggar naturligtvis, men de kan ju aldrig ersätta en underhållande fågel och naturbok. För den extreme kommer självklart internet att betyda oerhört mycket i fråga om beskrivningar etc. Rapportsystemet Svalan är redan nu ett begrepp som bara blir bättre och bättre år från år. I och med bilderna som nu kan medsändas rapporten, så kan artbestämning av svåra fåglar ske med hjälp av hela Sveriges skådarkår om så behövs. Troligen blir det också bildgallerierna som dominerar framtiden, samt en och annan extremhandbok för ”fältjägaren”. Självklart även ”trofèlistor” där man visar upp hur många arter man lyckats kryssa på olika ställen. Glädjande då att flera nybörjarböcker ändå dykt upp de senaste åren. Möjligen förflyttas amatörskådningen från skogen och mer till trädgårdarnas fåglar.

Själv kommer jag att fortsätta mitt bläddrande bland gamla böcker och drömma mig tillbaka till tiderna när skådningen mer var ett äventyr i vildmarken, än ett snabbt bilåkande mellan olika larm. Vad skulle herrar Rosenberg, Kolthoff och de andra pionjärerna ha tyckt om nutidens fågelskådning? Men visst hoppas även jag på rariteter och självklart skickas även mina rapporter till Svalan. Ett nytt Lapplandskryss är ju alltid trevligt… Det ena utesluter dock inte det andra. Visst kommer jag även framöver att snegla på nya lanserade fågelböcker, men den verkliga passionen, den gäller även i fortsättningen de äldre fågelböckerna. De som var skrivna ”Mitt i naturen”.

En kikare är bara en kikare.

Av Ingemar Olofsson

En konstig rubrik tycker ni kanske. Men det är vad jag alltid har tyckt. Min gamla zoomkikare 8 till 20 ggr förstoring är väl lika bra som andra var min tanke.Men jag har ändrat mig. Jag har alltid haft den åsikten att inte provköra en bil som är nyare än den jag äger. Inte så lätt med tanke på att det är en Volvo 240 av årsmodell 1984. Och samma åsikt hade jag om kikare, pröva inte nåt som är nyare och kanske bättre. Men då hände det att skådarbroder Leif lyckades övertala sin fru att han behövde en ny. Och givetvis visade Leif stolt upp sin nya Swarowski. Dum som jag var så lät jag mig luras att bara ”provkika” lite. Och döm om min förvåning, nu såg jag plötsligt vad som fanns där ute i buskarna. Den förut mörka siluetten var ju en fågel i alla dess färger. Jag var förstummad, hade jag glömt linsskydden på den gamla kikaren? Efter noggrann koll så förstod jag vad som hade hänt. Jag har skådat fågel i skymning hela tiden, en kikare är inte bara en kikare. Den är ett viktigt verktyg som visar vår fågelvärld som den ska upplevas. Och vad gör man när verkligheten uppenbarar sig på det sättet? Jo, det blev till att vända på dom få slantar som jag hade tjänat in och ringa ett samtal till Naturbokhandeln. Kikaren kom och jag lever just nu på bröd och vatten. Men det gör ju många av våra fåglar jämnt, så varför klaga. Äger jag inte en tubkikare då undrar ni kanske? För att göra en lång historia kort så räcker det väl med att säga att jag provade Leifs tub.

En fågelmatares funderingar.

Av Leif Bildström

Är det inte det ena så är det det andra! Visst är det bra att bensinpriset går ner, men samtidigt ryker vinsten från bensinpriset när solrosfröet ska inhandlas. Snacka om chockhöjning! Fast det är klart, kör jag 150 mil så har jag tjänat ihop till en ordentlig säck fågelfrö, sett till fjolårets bensinpris, men om jag ska köpa solrosfrö för en hel vinter blir det en himla massa bilkörning! Sällan har man väl sett en vara höjas så katastrofalt från den ena säsongen till den andra, som solrosfröet. Är det verkligen brist på solrosfrö eller passar handeln på att sko sig på oss fågelmatare, när fågelintresset och därmed åtgången på frö ökar? Suck!

Man hittar dock sina kryphål; havrekross kostar en bråkdel av solrosfröna och därmed slussas gråsparvar, gulsparvar och pilfinkar över till lågprismaten, i viss mån även grönfink och talgoxe. Både grönfinkar och domherrar accepterar den billigare havren, även om de olika arterna gärna mixar dieten med solrosfrö.

Nötter har blivit en riktig bestseller, det fanns inte annat än i små fjuttiga påsar förr, lagom att säljas inför julhelgen. Nu köper man varje år minst en säck à 25 kg. Billigt? Njaa..

Så var det ekorrarna! Som om det inte skulle räcka att hålla alla fåglar vid liv en vinter, ska traktens alla ekorrar ha sitt. Sannolikt skulle solroskonsumtionen sjunka avsevärt om det inte vore för de lurviga rumpnissarna, som redan innan ljuset anlänt sitter och mumsar frukost i fågelhuset. Fläskbitarna har jag varit tvungen att vira in i mjärdväv, annars gnager de snabbt i sig allt. Det hjälper inte ens att hänga fläsket fritt i en ståltråd i tron att ekorrarna ska gå bet på uppgiften. Nej där hänger de raklånga med bakfötternas tånaglar som enda kontakt med säkerheten. Man vill ju inte heller ha ett dåligt samvete för att övergödda ekorrar genom sin tyngd knäcker sönder kvistar och störtar ner och lämnar jordelivet. Har man mjärdväv kan de ändå få sig lite fläsk mellan maskorna, fast i lagom portion. Dessutom räcker det även åt fläskmesarna. Men en viss bonus och trevnad får man ju självklart av småkorrarna som gärna delar en kanelbulle till morgonfikat nere vid bryggan på försommaren.

Nötskrikorna och lavskrikorna har fått en att tänka till. En talgboll är en lätt match för en lavskrika. Den tar en rejäl studs från marken och snett uppåt för att plantera klorna i talgbollen, underifrån. Efter en kort stunds koncentration kommer rycket. Den slänger sig bakåt ett par gånger med hela sin tyngd, flaxar och har sig, och vips, studsar en nätbefriad talgboll ner på marken. Ett par sekunder senare finns bara det tomma gröna nätet fladdrande i vinden som ett minne efter en försvunnen talgboll. Det har inte ens hackspettarna kommit på!

Skatorna ska man bara inte tala om! Förutom sönderslitna soppåsar så får man allt säkra fläsk och annat godis ordentligt, annars försvinner det i glupska skatmagar. Under fjolårets vårvinter med skare beskyllde jag ändå orättvist skatorna för en ny stor talgbits försvinnande. När talgbit nr 2 också försvann, fanns dessbättre lite spårsnö som visade att det var räven som drog i väg med ett drygt kilo späck. Inne i samhället dessutom. Fast det är klart, så här i efterhand så kan jag väl unna även honom en liten fest efter vinterns smalmat, med magra sorkar och kanske någon rest efter självdöda härskna djurkadaver. Säkert har en och annan vecka inneburit mycket kurrande i en tom rävmage genom vintern. Likväl måste jag erkänna att den tredje talgbiten medvetet hamnade betydligt högre och snårigare än de två som försvann (förlåt mickel)!

Innerst inne har jag faktiskt också lite medlidande med våra hungriga flaxande skator och självklart får de sina ransoner av överbliven mat, i stället för det värmeverk som fläskkanterna och brödbitarna annars kommer att hamna i. Jag tycker nog att skatorna förtjänar det bättre till sina egna värmeverk, för att hålla kroppsvärmen i gång under kalla vinternätter. Annars sprätter de vanligen omkring som höns och hoppar jämfota bland nedfallna solrosfrö, för övrigt en ganska ny vana det har börjat med. De lär de knappast bli feta av heller, men kanske bättre än ingenting.

Det blir allt lite av en vetenskap, det här med fågelmatning. Alltid lär man sig något, för alltid händer det något. Smakar det så kostar det, brukar man säga. Nu är det ju förvisso fåglarna som får smaka och jag som får betala, men jag nuddar aldrig ens tanken att sluta mata, dit har inte kilopriset för solrosfrö nått (ännu). Nej, alltför mycket får jag tillbaka från mina upplevelser i det korta vinterljuset, så det är det värt. Snösparvar, vinterhämpling, svarthätta, snösiskor och nu senast en mindre hackspett, ja förutom de vanliga besökarna vill säga (grannens katt inräknad). Visst dyker det upp lite oväntade matgäster ibland, det utgör också den där extra kryddan i en fågelmatning. Numera kommer även nötväckan som en stadig gäst, det gör också pilfinken. Vad blir nästa nya art som etablerar sig? Tjaa, innan dess har det sannolikt strömmat många liter solrosfrö genom behållaren, och därav även strömmat många kronor genom börsen. Men än så länge har jag tid och pengar att vänta, för den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge!

Storlommarnas sista strid.

Av Leif Bildström

Storlommarnas sista strid. Islossning. Jag står på bryggan och vårvindarna får kläderna att fladdra lite lätt. Ett ständigt klirrande från krossad is. Fortfarande är bara en fjärdedel av sjön öppen, men det är bara en tidsfråga innan hela Lilla Skäppträsket utanför Malå i södra Lappland ligger öppet.

En vattenkaskad i östra delen av sjön fångar mitt intresse. Efter år av studier kring lommar inser jag genast att något är på gång. Genom den uppställda tubkikaren kan jag likväl iaktta något nytt. Visst är det en storlom som gått till våldsamt anfall, men den här gången faktiskt mot en annan storlom, det har jag inte sett tidigare. Den flyende kommer flaxande snett emot mig. Efter ca 350 meter drar den sig in mot land, fortfarande med sin plågoande i kölvattnet. Nu går anfallet in i en annan fas. Gång efter annan dyker lommarna, den ena för att undkomma, den andra för att anfalla. Nu är det också blodigt allvar. Så fort den första dyker upp försöker förföljaren hugga honom i nacken. Jag ser också att den ett par gånger greppat den flyendes ben och försöker dränka honom. Endast huvudet är uppe och paniken lyser i ögonen. Inte en enda gång har han satt sig till motvärn, bara försökt komma undan.

Med ens beger sig båda springande och flaxande tillbaka mot den plats där allt startade, fortfarande överraskande kraftfullt. Strax utanför iskanten ca 50 meter från stranden, återupptas anfallet genom ideliga dykningar men båda kommer ständigt upp på samma ställe. Ibland ser det nästan ut som ett snurrande vattenhjul. Attackerna blir allt intensivare och våldsammare, möjligen för att en tredje lom, kanske honan, hela tiden legat på platsen och iakttagit vad som hänt och nu befinner sig helt nära. Plötsligt är båda försvunna och minst tre minuter passerar innan de åter kommer upp på samma ställe. Ännu en gång försvinner de, men den här gången för att aldrig mer komma upp igen. Den ensamma kvarvarande storlommen börjar visa stor oro och simmar av och an efter iskanten. Den gör också några korta dyk som för att även leta under vattenytan.

Striden pågick i 45 minuter och möjligen missade jag början då jag just anlänt. Själv tar jag för givet att båda hamnat under isen och stannat för länge, kanske den ena med ett stadigt tag om benet på den andra. När de väl insett faran har krafterna varit slut. Eftersom jag hade full kontroll på hela synfältet, finns ingen möjlighet att de kommit upp utom synhåll på något annat ställe.

Det är åtskilliga gånger jag sett storlom attackera och jaga i väg smålommar och många dykänder av olika arter. De flesta gånger genom att dyka och anfalla underifrån, ibland även genom att hugga tag i benen och försöka dränka offret. Det här var ändå den första gången jag sett en storlom anfalla en av sina egna. Vad som förvånar mig är att den flyende lommen inte tog till vingarna, såvida den inte redan blivit skadad så den var oförmögen att flyga. Ofta ser jag närmare dussinet storlommar fridsamt glida över sjön i täta flockar. Därför kom det som en total överraskning att de i vissa fall även kan anfalla varann.

Referenser
Eadie, J. McA. & Keast, A. 1982. Do Goldeneye and Perch compete for food? Oecologia (Berl.) 55: 225–230.

Eriksson, M.O.G. 1976. Food and feeding habits of Goldeneye Bucephala clangula (L.) ducklings. Ornis Scandinavica 7: 159–169.

Eriksson, M.O.G. 1979. Competition between fish and Goldeneyes Bucephala clangula (L.) for common prey. Oecologia(Berl.) 41: 99–107.

Eriksson, M.O.G. 1983. The role of fish in the selection of lakes by nonpiscivorous ducks: Mallard, Teal and Goldeneye. Wildfowl 34: 27–32.

Jackson, B.D. 2003. Between-lake differences in the diet and provisioning behaviour of Black-throated Divers Gavia arctica breeding in Scotland. Ibis 145: 30–44.

Bildström, L. 2001. Storlommen – en marodör? Fåglar i Västerbotten 26: 112–114.

Bildström, L. 2005. Fåglar i Malå. Stockholm 2005.

Bildström, L 2005. Storlommens inverkan på dykändernas häckplatser. Fåglar i Norrbotten 24:26–29.

Bildström L. 2006 Storlommens aggression mot dykänder vid häckplatser kring Skellefteälven, södra Lappland Ornis Svecica 16 (2006)

Kampe-Persson, H., Bildström, L. & Bildström, M. 2005. Can nesting competition with Whooper Swan Cygnus cygnus cause a decline of the Swedish Taiga Goose Anser fabalis fabalis population? Ornis Svecica 15: 119–121. (Swedish with English summary).

Larsson, M. 1940–1960. Dagböcker 1940–1960. Sandfors, Malå.

Lehtonen, L. 1970. Zur Brutbiologie des Prachttauchers Gavia a. arctica (L.). Ann. Zool. Fennici 7:25–60.

Mee, A. 1991. Black-throated Diver attacking and killing Red-throated Diver. Scottish Birds 16:140.

Sjölander, S. 1978. Reproductive behaviour of Black-throated Divers Gavia arctica. Ornis Scandinavica 9: 51–65.

Skellefteälvens reglering.

Av Leif Bildström

Bakgrund.
År 1964 reglerades Skellefteälven, en gränsälv mellan Malå och Arvidsjaurs kommuner, samtidigt mellan Västerbotten och Norrbotten. Första etappen gällde Gallejaur och Grytforsen, Bastusels kraftstation byggdes under 1970 talets början. Älven som var en livsnerv i området gav med sina fem mil inom kommunen både fisk till hushållen och många arbetstillfällen genom skogsnäring och flottningsarbeten. Bygden tog emot beskedet om en utbyggnad med öppna armar - Många arbetstillfällen skulle skapas och de flesta såg nog händelsen som något imponerande; att få vara med när älven som strömmat i tusentals år skulle tämjas! Den forna ofta kraftigt forsande älven har nu blivit tre stora sjöar, Sandforsdammen, Grytforsdammen samt Bastuselsdammen. Det nya sjöarna har skapat helt nya livsvillkor för både fiskar, fåglar och djur. Den enda skeptiska kommentaren innan utbyggnaden hittade jag i den mångkunnige Manfred Larssons dagbok från 1958 - Katastrof!

Ekosystemet.
Under de tusentals år Skellefteälven fått strömma fritt har det naturligtvis bildats ett alldeles speciellt ekosystem. Vatteninsekter som hittat sina perfekta nischer, fiskar som blivit ett med älvens strömmande kretslopp av att äta och ätas, samt även fåglar som delvis är beroende av en naturlig strömmande älv. Den torrlagda älvfåran har med sin lilla rännil numera inte mycket att erbjuda vare sig fiskar, fåglar eller djur. De bäcksländor som kläcktes i miljoner varje vår i älven försvann naturligtvis, likaså merparten av de många snäckor som också utgjorde mat och överlevnad för fisk och fågel. Hur blev det då med den nya uppdämda älven? Hur har exempelvis fågelfaunan reagerat på den nya sjön som uppstått, i stället för den forna strömmande älven? Att som här torrlägga en älv i närmare två mil, ändra dess riktning samt dessutom dämma upp stora marker får naturligtvis stora ekologiska konsekvenser. Är allt som händer därav bara av ondo? Här ger jag lite synvinklar som jag själv uppmärksammat kring älvregleringen, speciellt då i Sandforsdammen och Grytforsdammen - självklart med tyngdpunkten på våra fåglar!

Med ledning av ornitologen och naturvetaren Manfred Larssons noggranna anteckningar om fåglarna och naturen kring älven, får man en bra inblick under mer än tjugo års tid innan älvens utbyggnad 1964. Efter regleringen av älven har jag själv studerat hur fågelfaunan har förändrats, åtminstone i Sandforsdammen och Grytforsdammen. Det är också det område som innefattas av Manfreds dagböcker. Om man först ser till de fåglar som hellre trivs kring en orörd strömmande älv än vad den numera sjölika älven har att erbjuda. Vilka förändringar har skett?

Arter som minskat.
Bland sjöfåglarna har i första hand både små och storskrake minskat. Speciellt småskraken som är mer anpassad till elritzor, simpor och smålake i det strömmande vattnet. Visst finns en och annan kull småskrake fortfarande, men minskningen är uppenbar. Vanligtvis finns två eller tre par årligen häckande i den sju kilometer långa Sandforsdammen. Det öppna vattnet ger inte tillräckligt skydd för ungarna och småskrakarna trivs bättre i lite mindre vatten, gärna med holmar och gräsruggar. De småskrakar som trots allt finns har ett dukat skafferi av fiskyngel som ofta koncentreras längs dammkanterna. Där jagar också skrakarnas ungar ivrigt. De många häckningar av storskrake som noterades för ett halvsekel sedan saknar också motstycke i dag. Endast sällsynt ses storskraken häcka i den uppdämda älven. Detsamma gäller även för knipor som har ett öppet och utsatt läge, jämfört med den forna varierade älven som var rik på holmar, gräsruggar och stenar. I hela Sandforsdammen ser man sällan mer än tre lyckade häckningar av knipa varje år; enligt Manfreds äldre anteckningar från samma område innan uppdämningen, fanns vanligen 15-20 häckande par i samma område. Ett annat nutida problem är de krokodiler till gäddor som frodas i våra dammvatten. Många knipungar slutar sina dagar i en gäddmage! Kniporna har dock generellt minskat under senare år så även andra orsaker har spelat in. Enligt egna iakttagelser står det utom allt tvivel att den växande populationen av storlom definitivt har en negativ betydelse. Storlommar tolererar helt enkelt inte att dykänder finns i närheten! (Ref. Bildström L. Fåglar i Västerbotten 4/02)

Då flera mindre tjärnar och våtmarker lagts under vatten har även krickor och gräsänder minskat. Vissa områden är ändå något bättre, exempelvis är nog läget lite positivare i Bastusels dammvatten beroende på de på många gräsrika områden som finns.

Vadarfåglar.
Minskningen gäller i första hand gluttsnäppan och grönbenan som kraftigt gått tillbaka, utom på det ställen där fortfarande sumpiga gräsbevuxna stränder finns. Dock tillhör de båda arterna fåglar som inte på överskådlig tid ligger i riskzonen; det finns ännu tillräckligt med ersättningsbiotoper i närheten liksom antal häckande fåglar. Äldre anteckningar visar också att mosnäppan sannolikt häckat kring älven, däremot behöver inte själva uppdämningen vara orsaken till att den inte längre häckar där. Som rastande fågel syns den fortfarande varje år.

Övriga arter.
Bland backsvalorna har också förändringar skett. De första kända kolonierna från älven är från 1927. En del större kolonier försvann i samband med älvregleringen, nya har uppstått på både holmar och en del stränder. Tyvärr förstör vattnet en del boplatser när vattenvariationerna eroderar stränderna. Det kan ändå konstateras att våra större fasta kolonier fortfarande finns vid älven. Både på Malås och Arvidsjaurs sida av Sandforsdammen finns stora kolonier som varit bebodda mer än trettiofem år.

Sädesärlan var nära knuten till den forna älven. Gott om både mat och häckplatser! Det är nog i första hand avsaknaden av häckplatser i flottningens stenkistor, timmerbrötar etc. som gjort att den inte funnit sig lika väl tillrätta vid den nya dammen. De nya stränderna är också mer öppna och saknar de omväxlande stränder som fanns i den ursprungliga älven. I de dammkanter som byggts av sprängsten finns den fortfarande häckande i bland. Även sädesärlan har ju ändå möjligheten att hitta andra häckplatser, så någon avgörande negativ inverkan för populationen har knappast älvregleringen haft. Sädesärlan har dessutom ytterligare minskat något i hela Sverige under de senaste decenniet med det totala bottenåret 1997, vad minskningen beror på är än så länge okänt.

Vilka arter har haft fördelar av en älvutbyggnad?
Bland sjöfåglarna är de stora vinnarna storlom och smålom. Lommarna som tidigare bara kunde utnyttja större sel i älvarna har genom dammvattnen fått en favoritbiotop. Låt vara att de senare årens varierande vattenstånd förstör många häckningar, storlommen har ändå dammvattnen att tacka för sin nutida tämligen stora population. När det gäller smålom sker inga häckningar i den uppdämda älven, den utgör snarare ett skafferi då boplatserna ofta ligger någon km från själva älven. Smålommens sentida etablering (1979) är utan tvekan helt beroende av älvens uppdämning. Däremot kan det understrykas att smålommarna så här långt enbart finns fiskande i Sandforsdammen, detta på grund av all den småsik som finns där. Den småvuxna siken fanns inte heller i den forna delen av älven som i dag utgör Sandforsdammen.

Även om strömstararna förlorade en säker övervintringsplats bland forsarna har det uppstått nya möjligheter genom läckage från våra dammar. Från exempelvis Sandforsdammen strömmar flera mindre bäckar som sällan fryser vintertid, oftast finns någon strömstare där på vintern. Det finns också ständigt övervintrande strömstarar i den kilometerlånga öppna älvfåran nedströms Grytforsen varje vinter. Biotopen är dessutom mer lämpad just för strömstaren än innan älvregleringen. Man kan därför definitivt säga att övervintringsplatserna klart förbättrats för strömstaren..

Vadare.
Drillsnäppan har funnit sig väl tillrätta i den uppdämda älven och populationen är sannolikt ungefär densamma som innan. Den större strandpiparen har alltid haft älven som en rastlokal, däremot har den nu även etablerat sig som en fast häckfågel. Helt klart finns den större strandpiparen bland de fåglar som dragit nytta av en älvutbyggnad. En liten varning är ändå på sin plats då häckbiotoperna på vissa ställen håller på att växa igen, en minskning av häckande par vid älven har därav skett de senaste tjugo åren. Indirekt var utbyggnaden av älven också orsaken till småspovens etablering. När hedmarken röjdes inför uppdämningen under 1960 talets första år, var Malås första småspovar snabbt på plats. Sparsamt finns också storspov häckande vid både Sandforsdammen och Bastusels dammvatten. Den uppdämda flytande myrmarken blir där en lämplig biotop för allehanda vadare. Dammvattnens holmar och stränder är också en bra rastplats för både spovar och andra vadare, speciellt under höstflyttningen. Ofta ses rastande småspovar som kalasar på hedmarkernas kråkbär, tydligen stapelfödan under flyttningen.

Måsfåglar.
I stort sett har alla förekommande måsfåglar genom älvregleringen ökat sin population mångdubbelt. Exempelvis silvertärnan som innan uppdämningen endast sågs 1926 och 1941, var helt knuten till dammvattnet från början Den har fortfarande ett starkt fäste kring Skellefteälven men har nu också spridit sig till flera andra ställen. Likaså har även fisktärnan spridit sig utifrån den uppdämda älven. Fiskmåsar har sparsamt setts under alla år, oberoende av älvutbyggnad. Det är ändå helt klart att den stora etableringen har skett med hjälp av älvens uppdämning. Även gråtrut fanns sporadiskt längs älven och häckning har konstaterats inom Malå även innan utbyggnaden. Däremot kom den stora ökningen med flera häckningar strax efter dammvattnens tillkomst 1964. Skrattmåsen är den måsfågel som till fullo utnyttjade de nya sjöarna.. Hundratals skrattmåsar fanns varje sommar från mitten av 1960 talet och till ett drygt decennium senare, innan populationen började svikta under 1970 talets slut.

Fiskgjusen har också otvivelaktigt haft glädje av fisket i de stora konstgjorda sjöarna. Fisket är ju så mycket enklare för gjusen i en stor sjö än en strömmande älv. Även om ökningen kanske inte enbart är kopplad till reglerade älvar så har fiskgjusen helt klart ökat de senaste 30 åren häromkring. Många fiskgjusar ses också patrullera längs den nya Skellefteälven på jakt efter solskensgäddor och andra fiskar.

Sammanfattning.
Man kan alltså konstatera att åtminstone fåglarna i Malå snarare har haft fördel av en älvutbyggnad. Ingen av de förhållandevis få arter som minskat är direkt hotade heller, ersättningsbiotoper finns ändå inom räckhåll. Exempelvis gräsand och kricka som visserligen drabbades negativt av älvutbyggnaden, har ändå en ganska fast stam nuförtiden. På flera ställen har det dessutom uppstått mycket fina och varierade rastplatser för både vadare och sjöfåglar. Nedströms kraftverken och vid smalare passager med strömmande vatten, försvinner isen ganska tidigt på våren vilket blir en naturlig rastplats för många fåglar. I första hand änder och vadare men även många andra fåglar ses rasta där. Flockar av exempelvis ljungpipare och spovar ses ofta sovande mitt ute på isen. Tyvärr ställer vattenvariationerna till en del problem. Vid sandiga och grusiga stränder är botten helt död några meter ut från stranden, inga snäckor eller andra smådjur klarar uttorkning flera gånger i veckan. Vattenvariationen har dessutom blivit allt värre med tätare intervaller under senare år. Trots detta verkar vadarna hitta gott om flugor och andra ilandflutna insekter som de kan äta. Den rekordvarma sommaren 2002 uppvisade en kläckning av dagsländor som man knappt trodde var möjlig. Antalet kläckta, dansande och slutligen döda sländor som spolats iland på stränderna räknades troligen i miljoner! Det hela visar att åtminstone vissa vattenlevande insekter numera verkar ha anpassat sig bra. Däremot är det utom allt tvivel att exempelvis bäcksländorna som kläcktes i massor i den forna strömmande älven mer eller mindre helt försvunnit. På leriga och torvtäckta stränder uppstår nu ett välfyllt skafferi som fåglarna bara kommer åt ordentligt vid lågvatten, där klarar sig smådjuren inne i fukten tills nästa högvatten. De rastande dykänderna hittar gott om ärtmusslor och andra delikatesser i de grunda vikarna.Den uppdämda Skellefteälven har faktiskt blivit en omväxlande och bra fågellokal där en hel del olika sorters fåglar regelbundet rastar, vår som höst. Vad som ena veckan är en liten skyddad halvmeterdjup vik kan några dagar senare vara en av vadare välbesökt gyttjebotten, full med småkryp. Utan tvekan är älven en minst lika bra lokal, ja troligen bättre, för rastande fåglar som innan utbyggnaden. Då och då iakttas också nya arter; tereksnäppa, vitnäbbad islom, storskarv, kärrsnäppa och dammsnäppa för att nämna några.

Summering
Det nedtecknade material som Manfred Larsson efterlämnade är i ett sådant här fall särdeles viktigt, för att inte säga unikt! På få ställen lär dokumentationer av fågelfaunan vara utförda under så lång tid innan en älvutbyggnad. Därför har det också varit intressant att följa skeendet bland fåglarna även efteråt. Jag anser mig ha ett fullgott material för att göra en någorlunda rättvis bedömning av fågelfaunans förändringar genom Skellefteälvens reglering, åtminstone vad gäller Sandforsdammen och Grytforsdammen. Ovanstående artikel ska nu definitivt inte ses som en generell reklam för älvregleringar! Med vattenregleringar på olika platser kan man naturligtvis få helt olika resultat, och min egen förhoppning är att vi definitivt har reglerat våra sista älvar i Sverige. Vad går upp mot en orörd älv? Sett till Malå kommun har det ändå enligt min mening visat sig att Skellefteälvens reglering inte alls var negativ för våra fåglar, betydligt flera arter gynnas av den nya älven. Hur det blev med ädelfisket är en annan historia. Viktiga biotoper blev också förstörda, bla. en sumpig granskog med hundratals nornor, liljekonvalj och röd trolldruva. Livet måste ändå gå vidare både för oss människor likväl som för fåglarna; älvens uråldriga brus har tystnat för alltid!

I inledningen fanns ett litet stycke med Manfreds beskrivning av den kommande utbyggnaden, - Katastrof! Det var ändå tillfredsställande att läsa de dagböcker han skrev något år efter uppdämningen. Med sin kanot paddlade han kring dammvattnets holmar och uppdämda myrmarker. Han upplevde måsfåglarnas etablering, häckande småspovar för första gången, han fick också se sångsvanarnas och simsnäppornas första mellanlandningar vid den Nya sjön som han kallade det nya dammvattnet. Minsann anade jag nog också mellan raderna att han inte heller längre var lika bitter över regleringen, den Nya sjön medförde ändå många positiva fågelupplevelser för honom. Det kanske ändå inte är på alla områden inom älvutbyggnaden som ”Det var bättre förr”!

Nötväcka av rasen Sitta europaea - häckning i Malå S Lappland 2004 .

Av Leif Bildström

De förhållandevis ringa antal nötväckor som tidigare observerats i Lappland har med få undantag och troligen helt riktigt bedömts tillhöra rasen asiatica. Invasionsår som exempelvis 1976 har det dykt upp nötväckor på flera ställen samtidigt vilket pekar mer mot asiaticas uppträdande. Det bekräftades också att det vanligtvis rörde sig om asiatica under invasionsåren. Även häckningar har sådana år konstaterats på några platser av asiatica: Sorsele 1976 (Lundewall), Lule Lappmark två gånger, Pite Lappmark en gång samt landskapet Norrbotten två gånger (Gustafsson R.). Det står också klart att eftersom europaea enligt våra fågelböcker ”inte ska vara här”, har upptäckta nötväckor oftast snabbt förpassats till asiaticas fack. Mestadels alltså en troligtvis riktig bedömning, men i takt med bättre litteratur och bättre kontakter bland ornitologer har nog detaljskådningen också gått flera steg framåt. Samtidigt råder nog inga tvivel om att även vår egen svenska nötväcka börjat ta ut svängarna och ses numera regelbundet även långt norr om Dalälven som annars åtminstone skriftligt tidigare utgjort nordgräns.

Kännetecken
Enligt flera beskrivningar i våra fågelböcker så är rasen asiatica (sibirisk) något mindre och med allmänt ljusare buk. Den har oftast ett vitt ögonbrynstreck och det roströda inskränker sig till stjärtrotens undersida. Rent måttmässigt har den också lite klenare, smalare näbb och något kortare vingar än vår egen nötväcka; detaljer som kan vara svårare att upptäcka i fält. Den sibiriska ger också ett litet rundare, knubbigare intryck. Europaea är alltså något större, lite kraftigare näbb och ska normalt inte ha ögonbrynstreck. Det sistnämnda ska dock knappast ses som avgörande bevis då även en del europaea ibland kan ha antydan till ögonbrynstreck. Det kännetecken som verkar vara mest rastypiskt är (speciellt på honan) det faktum att det roströda-lavskrikeröda inte enbart inskränker sig till stjärtroten utan vanligtvis täcker hela sidan upp till vingknogen. Den som med en kikare försöker följa en födosökande nötväcka uppe i grenverket upptäcker dock snabbt att det tar tid att registrera de små detaljerna på den ständigt alerta fågeln! Sammanfattningsvis så borde en nötväcka med lavskrikerött längs hela sidan (hona) och i avsaknad av ögonbrynstreck tämligen säkert kunna klassas som europaea. Hanen som med mer begränsat och mindre rostrött parti kan vålla större besvär att bestämma i fält.

Iakttagelser av europaea.
Det första dokumenterade fyndet av Sitta europaea i Lycksele lappmark var den nötväcka som ringmärktes i Storuman 1999 (H.Rune). För Malås del fanns en nötväcka vid ett fågelbord i byn Storsele några veckor i oktober 2001. Min egen klassning var tveklöst att det rörde sig om europaea. Även om det vita ögonbrynstrecket saknades var det i stället den rödbruna färgen från stjärtroten och ända upp till jämnhöjd med vingknogen som definitivt avgjorde bedömningen. I Lycksele tätort observerades en nötväcka under en längre tid hösten 2003, den blev också klassad som europaea (P.Hansson, T. Karlsson). Under ett besök i Vilhelmina veckan efter midsommar 2004 upptäckte jag en nötväcka i ett äldre lövskogsområde norr Kolgårdens camping. På endast ett par meters avstånd rasbestämdes den tveklöst till europaea då hela sidan var rosttonad, fågeln saknade ögonbrynstreck och gjorde allmänt ett lite kraftigare intryck. Rasen europaea har även tidigare setts i Åsele Lappmark som Vilhelmina tillhör.

Det häckande paret i Malå.
Redan under slutet av år 2003 etablerade sig en nötväcka på ett par fågelmatningar inne i Malå samhälle. Sporadiska iakttagelser gjordes fram till den fjärde april 2004 då jag överraskande upptäckte ett par nära en fågelmatning där de som det visade sig, dagligen hamstrade frö. Nästan varje dag besöktes paret som mest höll till i en äldre parkliknande sluttning mot Malåträsket, ett stenkast från fågelmatningen. Vissa dagar fanns den ena uppflugen i toppen av någon björk, ivrigt drillande. Över huvud taget var det lätt att hitta paret då det alltid ”småpratade” med varandra. Tämligen omgående visade det sig att det också rörde sig om vår egen svenska nötväcka. Paret följdes alltid åt och den fjortonde april upptäckte jag att de börjat bygga bo på ca fyra meters höjd uppe i en grov asp. Från början användes mest tunna flagor av björknäver till bobygget. Den första juni kunde jag höra ungar pipa inifrån bohålet. Föräldrarna visade föga rädsla vid matningen och blev både fotograferade och filmade.

Så småningom kunde jag se flera ungar som trängdes i bohålet och den sextonde juni var de flygfärdiga och försvann. Trots ivrigt sökande stod ingen nötväcka att finna innan den 28 juli då en ensam nötväcka sågs i utkanten av samhället (Hakon.K.Persson). Redan ett par dagar efter, den 31 juli, upptäckte jag förmodligen samma par som häckat och nu fanns alldeles vid boträdet. Därefter följde flera iakttagelser i samma område flera gånger varje månad. Den andra september fanns förutom det etablerade paret ännu en nötväcka som satt hopkrupen på en gren. Den hade ett något diffust men vitt ögonbrynstreck. Tyvärr gick inga övriga detaljer att se då den förblev helt stilla med bara huvudet synligt; min egen gissning blev en ungfågel av europaea. Nötväckor har under senhösten 2004 blivit ett vanligt och trevligt inslag i de parklika kvarteren i Malå, även om det mestadels rör sig om endast två individer. Ofta har de också setts uppe bland cembratallar där de försett sig av de stora frön kottarna har. Inte otroligt kan denna konstaterade häckning vara den först dokumenterade i Lappland av rasen europaea, - helt säkert kommer den att följas följas av flera! En tidigare muntligen meddelad häckning av nötväcka i Fredrikaområdet för tiotalet år sedan, har trots efterforskning inte kunnat fastställas till speciell ras.

Egna referenser.
Den av mig först sedda nötväckan i Malå upptäckte jag vid byn Björkland, Grundträsk i februari 1976 där den fanns vid en fågelmatning. Otvivelaktigt rörde det sig om en asiatica. Nästa fågel kunde studeras än mer noggrant. Den nötväckan fanns vid min egen fönstermatning från den fjärde november 1983 och fram till slutet av februari 1984. Även den var helt säkert av rasen asiatica; liten. betydligt ljusare och med rostrött endast vid stjärtroten (knappt synligt) samt ett tydligt vitt ögonbrynstreck. Under flera perioder har jag arbetat i södra och mellersta Sveriges skogar där man på flera ställen mer eller mindre dagligen stötte på nötväckor. Efter den sistlidna sommaren 2004 har jag även haft möjlighet att studera nötväckor i Norberg och delar av övriga Bergslagen, varför jag inte anser att det finns några frågetecken angående Malåfåglarnas rastillhörighet.

Läsvärt om nötväckan: Vår Fågelvärd 8/2003 Sibirisk nötväcka (M. Ullman).

Fåglar i Norrbotten 3/2002 Nötväcka av rasen europaea -för första gången i Norrbottens län. (R.Gustafsson).

Framtiden. Helt säkert kommer fler och fler av våra svenska nötväckor att dyka upp i vårt lands norra delar och troligen bli ett fast inslag i faunan här. Det finns säkert mer än en avgörande orsak till spridningen, men mildare vintrar och en ökning av fågelmatningar gör det lättare att uthärda våra vintrar. Det finns flera arter än vår svenska nötväcka som sakta men säkert sprider sig norrut. Vår svenska nötväcka? Vi har de senaste åren haft en ständig ström av andra fåglar från öster, kan en del av de här ”svenska” nötväckorna möjligen också komma från Finland? I takt med minskningen av flera andra fågelarter är det extra roligt när nya arter etablerar sig. Nötväckan är dessutom en mycket trevlig fågel att ha i sin närhet då den hela tiden exponerar sig och muntert ger sig tillkänna med allehanda ljud. Finner den bara sin favoritbiotop; parkliknande områden med gamla knotiga lövskogar så har mycket troligt Sitta europaea kommit norrut för att stanna!

Smålommarna i Sandforsdammen

Av Leif Bildström

En vacker försommarnatt 1979 stod jag med kastspöet i hand vid Grytforsen i Skellefteälven. Någonstans i den nedgående solens riktning fick jag höra ett underligt kacklande ljud. Efter en del spejande upptäckte jag en smålom som kom nedför älven och så typiskt för arten verkade den titta åt alla håll under flygturen. Det var min första kontakt med smålom, det var dessutom den första dokumenterade för Malå kommun. De följande åren var det rätt så sparsamma men tio år senare började man se smålom allt oftare, speciellt i Sandforsdammen nedströms Grytforsen.

Häckningar.
1996 blev jag mer och mer övertygad att häckning ägde rum. För att spåra upp boplatsen fick jag ta riktning när lommarna for från Sandforsdammen med mat till ungarna. Länge anade jag att gölarna vid Trolltjärn var destinationen, men vid mina tidigare besök hade jag inte upptäckt något. Då beslöt jag mig för att vänta ut matningen. Jag tog tid från lommens morgonrutt och for något senare till Trolltjärn. Efter två timmars väntan kom en smålom flygande med småsik i näbben. Fram ur tuvorna kom genast två lomungar som legat alldeles stilla under den tid jag väntat. Så här långt har det smålommarna ruvat fram ungar på samma tuva nio år i sträck, förutom ett år. Sannolikt hade de häckat ett par år redan innan min upptäckt.

Rimligen borde flera häckplatser finnas då lommarna ökade, så jag började jag leta lämpliga ställen. Ganska snart fick jag napp igen då jag genom kikaren lyckades följa en startande smålom med fisk i näbben närmare två km, innan den girade och dök ner i skogen på älvens norra sida. Då platsen undersöktes fanns även där en myrmosaik med en del öppna vattenytor. En ensam ullig lomunge simmade lugnt omkring. Samma år fanns en unge ute på Sandforsdammen, otvivelaktigt ej flygfärdig. Möjligen kan den ha kläckts i en tjärn en kilometer in på den norra sidan och kommit med bäcken ner till älven. Ännu ett antal ungar har under senare delen av häcksäsongen synts i dammvattnet ibland. Inget pekar dock på att själva dammvattnet skulle vara häckplats.

Ny lomspaning.
1999 fick jag en idè hur jag skulle hitta nya häckplatser. På kvällarna kan man ibland höra vemodiga tjut från smålommarna, övriga smålommar svarar och markerar därigenom sina revir. På det sättet lyckades jag finna ytterligare två nya häckplatser. I en liten långsträckt tjärn ute på en gräsrik myr fanns ett par, det andra i en liten tjärn vid ett gammelskogsområde. Här fick jag en fantastisk upplevelse samma afton jag hittade häckplatsen. Förutom en lomunge kom även ett par sädgäss simmande med sina ungar, allt inom 50 meters avstånd. Totalt finns nu (2004) fem säkra årliga häckningar på södra sidan och Malå kommun, ytterligare ett eller möjligen två par på norra sidan och Arvidsjaurs kommun.

Varför Sandforsdammen?
Några besök i Grytforsdammen och Bastuselsdammen båda uppströms i samma älv, resulterade inte ens i någon lös iakttagelse av smålom. Underligt med tanke på att Grytforsdammen börjar strax ovanför Sandforsdammen och mindre än två km från de närmaste lomparen. Visserligen har jag sett flygande smålom tidigare där, men inte fiskande. Det finns även lämpliga boplatser i närheten så det är inte orsaken. Kontakter med fiskare och naturintresserade runt Bastusel gav inte heller resultat. I de stora sjöarna inom Arjeplog, Skellefteälvens ursprung, finns däremot smålom sedan många år. Man ställer sig då frågorna: Varför är alla smålommar inom Malå och södra Arvidsjaur koncentrerade just här? Varför finns de flesta bona inom några kvadratkilometer? Vad har Sandforsdammen som inte de andra dammarna har?

Svaret är småsik, massor av småsik! Den spred sig från den uppdämda Gallejauresjön 1964 när älven reglerades och finns bara i Sandforsdammen. Kraftverket Grytforsen stoppar all spridning uppströms. I Arjeplogssjöarna finns också småsik, tillsammans med tre andra sikarter. Märk väl att sik finns i både Grytfors och Bastusels dammvatten, men inte den småvuxna sorten.

Vårt fritidshus ligger mitt emot smålommarnas sikskafferi, så jag har bra koll på deras matvanor. Efter ett halvhjärtat försök att artbestämma sikarten som leker redan vid 15 cm längd, är jag glad att det blev fågelintresse och inte fiskforskning för min del. Den expert jag kontaktade beskrev hur man räknade gälräfständer för att sära på liknande sikarter, dock kunde man aldrig vara riktigt säker då antalet gälräfständer kunde överlappa varann arterna emellan! Allmänt lär vissa typer av småsik vara mycket svåra att exakt artbestämma. Sorten bryr sig nog inte smålommen om, den har i småsiken funnit sin favoritföda som speciellt för växande ungar är perfekt. Storlommen har jag däremot ofta sett fiska både abborre och mört. Överraskande nog fick jag även se en storlom som efter viss möda lyckades klämma i sig en abborre som borde ha vägt minst två hg! Som en parentes kan nämnas att två par storlom vanligtvis häckar i Sandforsdammen, en halvering från tidigare år. Orsaken torde vara varierande vattenstånd.

Smålommarnas gemensamma nämnare.
De här kända häckande smålommarna fiskar enbart i vatten rika på småsik, så här långt bara Sandforsdammen i Skellefte älv. De syns aldrig i mört och abborrvikarna i älven, där håller storlommarna till. Alla bon utom ett finns närmare än tre kilometers flygavstånd från älven. Alla bon är belägna i myrgölar eller små tjärnar långt från bebyggelse. Samtliga bon (inom Malå) har sädgås och trana som grannar, ibland även salskrake, krickor, vigg och knipor. Ingen osämja med grannarna har setts. Däremot finns inget exempel på häckande smålom med häckande sångsvan på samma ställe, möjligen tolererar inte sångsvanen smålom. Häckplatserna har inget eller mycket fattigt fiskbestånd. De föredrar flacka myrmarker men har gärna skog som skydd på någon kant. Alla häckplatser har rikligt med tuvor och gräsruggar i vattnet.

Slutligen.
Har jag genom smålommarna fått en av mina verkliga favoritfåglar. Vid stugans grillplats kan fåglarna glida förbi på bara 20 meters avstånd ibland. Jag upplever en spontan nyfikenhet när de kan stanna upp framför stranden och betrakta mig med sina röda ögon, tämligen orädda. Jag har även lärt mig tolka flera av deras olika ljud vilket gör det hela än intressantare. Tyvärr finns inga större förhoppningar om kraftiga ökningar av stammen, endast Lainejaurs siksjö kan ge en sydlig utbredning av Malås smålommar. Där har jag också sett enstaka fiskande smålommar, min lomspaning fortsätter.......

Geografiska fakta:
Sandforsdammen i Skellefte älv utgör gräns mellan BD och AC län. Den skiljer även Malå och Arvidsjaurs kommuner. Kartblad 23J 8C.

Hotbilder: I första hand nätfiske och vattenskotrar.

Fjällripan i skogslandet

Av Leif Bildström

Fjällripan har under överskådlig tid varit starkt knuten till fjäll eller åtminstone väldigt fjällnära trakter. Med tanke på att den dels ytterst sällan drar sig ner till skogs eller kustland och dels förväxlingsrisken med dalripa, så får det närmast tillskrivas slumpen när den väl påträffas härnere. För att över huvud taget reagera på beteende eller utseende hos en fjällripa i vinterdräkt, krävs nog lite extra av iakttagaren. En flock lyftande vita ripor lämnar inga större utrymmen för detaljstudier, det blir kort och gott ripor, oavsett art. Har man tidigare sett fjällripor kanske själva beteendet väcker misstankar i första hand, får man möjlighet till detaljstudier blir artbestämningen ännu säkrare. Normalt är fjällripan synnerligen orädd, den springer hellre raskt undan några meter än tar till vingarna. Smått nyfiket kan den betrakta besökaren på ett nästan onaturligt lugnt sätt, ibland låter den då höra ett slags knorrande närmast rapande ljud. Dalripan däremot, kan ofta förlita sig på sitt kamouflage och stillasittande iaktta hur någon närmar sig tills den slutligen närmast explosionsartat snabbt tar till vingarna. Ofta hörs då tuppens vansinnesskratt som kan få de flesta att hoppa till av förskräckelse. Enligt vissa fågelböcker lär det inte vara alltför ovanligt med bastarder mellan fjäll och dalripa.

Fynd utanför fjällområdet.
Under vintern 2001 gjordes två fynd av fjällripa utanför fjäll eller fjällnära områden. Det ena i skogsland och det andra faktiskt nästan kustnära. Även om fyndet vid Bäcksjön väster om Umeå får anses extremt ovanligt, så ligger inte mitt eget fynd av ett par vid Sandforsdammen i Malå kommun långt efter. Även här i skogslandet är fjällripan mycket sällsynt.

När Erik Normark den femte februari 2001 kom skidande i skymningen och upptäckte en ripa som betade i strandsnåren runt Bäcksjön, kunde det hela ha stannat vid just en ripa. Misstanken att den såg mörkare ut än dalripan kring ögat gjorde att Erik även dagen därpå for ut till samma ställe. Ripan var kvar och i bra dagsljus på nära håll var det ingen tvekan längre, det var verkligen en fjällripa! Typiskt för arten visade inte den fjällripan heller någon större rädsla utan lät sig noga studeras. Om samma ripa setts av en vanlig motionär eller jägare har troligen aldrig fyndet kommit till ornitologers kännedom, det har då kort och gott varit en ripa. Rent teoretiskt skulle ju fjällripor obemärkt kunna dimpa ner då och då även härnere, för sannolikheten att en observant fågelskådare finns på plats är ju inte särskilt stor. Man kan nog ändå utgå från att det är tämligen sällsynt med fjällripor nedanför fjälltrakterna, annars skulle trots förväxlingsrisken med dalripa fler fynd finnas dokumenterade genom åren.

Den 20 april samma år 2001 befann jag mig i vårt fritidshus vid Sandforsdammen i Skellefteälven. Under förmiddagen kom ett par besökare som berättade att de sett två ripor på en snöfri hög dammkant en kilometer bort. Riporna hade varit mycket orädda och sprungit bredvid snöskotern på bara någon meters avstånd. När nästa besökare berättade samma sak under eftermiddagen blev jag väldigt misstänksam att det kunde vara fjällripor och begav mig genast dit. Visst var det fjällripor, ett par dessutom! De visade ingen rädsla där de betade framtinade kråkbär efter dammkanten och brydde sig inte alls om att jag befann mig mindre än tio meter ifrån dem. Biotopen var faktiskt mycket lik de fjällkanter som ofta är snöfria under vintern. Riporna stannade ytterligare ett par dagar innan de försvann mot okända mål.

Historisk sett.
Enligt vår Fågelrapport för 2001 lär det bara finnas ett enda rapporterat fynd av fjällripa efter 1960 och fram till dessa fynd, vilket egentligen föranledde den här artikeln. Det mest uppseendeväckande fyndet lär väl vara fjällripan vid Sotenäset i Bohuslän den 15-18 mars 1985. Man behöver dock inte fara så långt söderut från fjällkedjan för att fynd av fjällripa ska räknas som tämligen ovanliga. Trots att tusentals ripor under årens lopp har fångats i snaror åtminstone i mina (Malås) trakter, så har jag inte hört talas om annat än dalripor i fångsten. Min tidigare granne, ornitologen Manfred Larsson har inte heller nämnt fjällripa i sina med fågelarter ganska späckade dagböcker, den finns inte ens med på hans sedda artlista fram till 1950. Därmed får nog även den stora invasionen av ripor 1975 räknas som en ornitologisk sällsynt händelse.

Ripinvasionen 1975.
Stora mängder snö hade fallit både här hemma och uppe vid fjälltrakterna. Efter kraftiga vindar under två veckors tid ( troligen nordvästliga ), började det riktiga vårvädret breda ut sig. Snödjupet var närmast meterdjupt och en tunn skare hade lagt sig som ett skyddande skal över snön. Under de första veckorna av april kom stora flockar med ripor som dagligen sågs längs dikena i de nedlagda åkertegarna. Från vårt köksfönster i den lilla Malåbyn Sandfors kunde vi samtidigt se mer än femtiotalet ripor som inte bara betade efter dikena, utan de satt även flockvis uppe i de små björkarna. Min mycket fågelintresserade pappa följde riporna med stort intresse genom kikaren. Med säkert flera hundra gillrade ripor under sitt jägarliv, upptäckte han ganska fort att flera fjällripor fanns med i flockarna. Som mest kunde vi samtidigt se åtminstone tre fjällripetuppar som knaprade på björkknoppar efter dikeskanterna. Även om fjällripshönan är en aning mindre och tycker jag, ser lite rundare ut, vågar jag knappast bena ut blandade hönor av de olika arterna vintertid. Helt sannolikt kan det ha rört sig om minst tiotalet fjällripor, kanske fler då vi såg tuppar under olika dagar. Genom att ”plantera” små ridåer med björkris fick vi så småningom riporna att beta ända upp till vårt potatisland femton meter från fönstret! Även om min pappa tyckte det var anmärkningsvärt med fjällripor var det nog inte förränn många år senare jag själv förstod att det måste vara ytterst sällsynt med fynd av fjällripa i skogslandet. Ja, kanske var det först genom de två fynden från 2001 som jag vaknade till ordentligt. Det har alltså passerat mer än tjugofem år mellan mitt första och andra fynd av fjällripa i skogslandet, då kan man nog med gott samvete klassa fjällripan som sällsynt här!

En missad art?
Jag tror inte att det var en ren slump att Erik N. hittade en fjällripa vid Bäcksjön nära Umeå under samma vinter som jag själv hittade paret vid Sandforsdammen i Malå kommun. Sannolikt har det varit någon form av utvandring från fjälltrakterna. Man kan då fråga sig hur många som obemärkt rastat både i skogslandet och kanske även i kustområdet. Helt säkert är det en och annan som vi fågelskådare missat, eller som enbart setts av personer som bara konstaterat att det var en vanlig ripa. Däremot tror jag definitivt inte att fjällripa finns nere i skogs eller kustlandet annat än under enstaka speciella år, då de av någon anledning beger sig ner från fjällen. När de stora flockarna kom 1975 vet jag genom mina dagböcker att det rådde kraftiga vindar och snöfall i två veckors tid innan. Möjligen fanns ett samband mellan det tjocka snötäcket och vinden som kanske mätte stormstyrka i fjälltrakterna. Fjällripan är nog lite mer speciell i sitt födoval då den ofta håller sig till de avblåsta höjdryggarna för att äta bär. Vissa vintrar kanske snön täcker allt och tvingar ner fjällriporna i dalgångarna. Fortfarande finns då en undran varför en del flyger ända ner till våra trakter. Det ensamma par fjällripor jag såg 2001 dök ju liksom riporna 1975 också upp under april månad, kanske en period när fjällriporna rör sig lite extra efter vintern.

Framtiden.
De två senaste fynden lär nog leda till att fler ripor studeras betydligt noggrannare än tidigare, det kan ju dölja sig en fjällripa bland övriga dalripor. Som jag tidigare nämnde kan det orädda beteendet avslöja nog så mycket, inte enbart den svarta ögonmasken på hannen! Det gäller alltså att hålla korpgluggarna öppna för att avslöja de få fjällripor som mot förmodan söker sig ner till oss. Förhoppningsvis ska det väl inte dröja tjugofem år till nästa fynd i skogslandet den här gången……

Speciella tranor

Av Leif Bildström

Historik
Kring de vidsträckta myrmarkerna vid Sandfors i nordöstra delen av Malå Kommun i S Lappland har tranorna bevisligen tillhört de årliga häckfåglarna under åtminstone hundra år, sannolikt ännu längre. De har genom åren gett namn åt flera lokala platser i våra skogar, Tranmyren, Trantjärn etc. Tranan har knappast jagats här, inga uppgifter finns i vart fall berättade om det. Snarare var det så att tranan var så omtyckt av vår allmoge häruppe, att det nog bara var i undantagsfall som transtek fanns på bordet. Endast en av den gamla stammens jägare har berättat för mig att han ätit trana, dessutom genom en olyckshändelse då tranan fastnat i en vanlig fågelsnara. Den tranan lär dessutom ha varit så full av löss att den som plockade fjädrarna av fågeln svor på att aldrig mer äta en trana igen! Tranan har genom åren varit mycket punktlig i sina ankomsttider, normalt hörs den första gången trumpeta vid sina häckningsområden kring den 22 april varje år, definitivt en vårens budbärare.

Tama tranor
En del något anmärkningsvärda speciella tranor från trakten har också funnits, tranor som blivit tama och hållits som husdjur på några platser. Lite underligt är också att de tranorna varit koncentrerade till ett endast några kvadratkilometer stort område. Min pappa berättade om en trana som funnits i grannbyn Småberg när 1900 talet var ungt, sannolikt innan 1920. Tranan lär ha vaktat gården som en riktig vakthund och var ytterst misstänksam mot främlingar. Under tiden tranan fanns på gården hade man ett litet barn liggande i en vagga i kammaren innanför köket. Kom någon främling in i köket lär tranan ha fattat posto vid tröskeln och ve den som tänkte ta sig en titt på det lilla barnet! Den personen riskerade ett ordentligt hugg från tranan. Tyvärr finns inga uppgifter om hur länge just den tranan fanns vid gården.

Lillåstranan
Nästa trana finns desto mer uppgifter om. Den levde vid torpet Lillås, bara en kilometer syd Småberg där den första tranan funnits. Den infångades sommaren 1951 av ynglingen Joel som bodde i torpet. Tranungen som präglades snabbt kom att bli gårdens kelgris. Den lär ha varit en hejare på att fånga sork och åt även döda sorkar som serverades med god aptit. Den 25 juli samma år ringmärktes tranan av den i Sandfors boende ornitologen Manfred Larsson. Under senare delen av sommaren började det hela likna vådan av att skaffa en sommarkatt. När hösten nalkades började diskussionerna om vad tranungen skulle leva av under vintern; skulle den över huvud taget klara av en vinter även om den kunde bo bland korna? Det var ju inte roligt för Joel att förlora en kompis men även han insåg problemen. Åtskilliga gånger följde han tranan ner till myren där ungen fångats, i hopp om att den självmant skulle stanna kvar där. Tranungens föräldrar hade stannat där hela sommaren, men det var från början stört omöjligt att få ungen att ansluta sig till den övriga familjen. Varje gång följde den med tillbaka till torpet. Inte förrän sent på hösten lyckades Joel med milt våld jaga i väg ungen som faktiskt flög i väg till den del av myren där hans riktiga föräldrar fanns. I samband med att de vuxna tranorna drog i väg, syntes aldrig mer tranungen vid torpet. Redan samma höst, den 21 oktober 1951 infångades åter tranan. Nu hade den landat vid Plzen i Tjeckoslovakien, 182 mil från Lillås. Då den visade sig helt orädd infångades den och placerades i djurpark! Den tranan blev Västerbottens andra återfynd av trana.

Manfred Sandfors
Det är därmed inte slut på ämnet halvtama tranor i området. Under den extremt torra sommaren 2002 förirrade sig en tranunge in i min hemby Sandfors. Föräldrarna gjorde ett par halvhjärtade försök att flyga in och landa vid ungen men blev skrämda. Det bekom nu inte tranungen det minsta, den spankulerade själv mellan de igenväxta åkerlapparna och ödehusen, främst på morgontimmarna. När det blev hett mitt på dagen drog den iväg in i den gamla fuktiga tallskogen som finns i närheten. Där plockade den kråkbär och blåbär tills aftonen gjorde luften lite svalare. Jag som bestämt mig för att ringmärka ungen anlände dock alltid för sent. Min bror som reparerade huset hade snart lärt sig tranungens dagsturer, därför var det enklare att hitta igen den även mitt på dagen. Vi fann den plockande blåbär vid ett litet kärr inne i tallskogen. Något förvånat betraktade vi varandra på tio meters avstånd, tranungen och jag. Efter några snabba språng fångades ungen och vi ringmärkte den. Tranungen blev byns samtalsämne och vi var många som undrade när den skulle ge sig av. I början av september gjorde jag en medveten rusning mot den för att åtminstone se om den kunde flyga. Ett par långa kliv räckte för att den skulle lyfta. En tur runt åkern, därefter landade den och fortsatte sitt födosök bara femtio meter ifrån mig. I samband med att en flock tranor rastade kring byn ett par veckor in i september försvann ungen. Förhoppningsvis slog den följe med de övriga tranorna. I oktober rapporterades en trana från Tyskland med samma färgmärkning, men eftersom den rapporterades som adult vågar vi inte lita på informationen. Hoppet finns dock att någon ska känna igen den föräldralösa tranan någonstans i Europa. Tranungen döptes till Manfred Sandfors efter ornitologen i samma by. Manfred Larsson lyckades ju få Västerbottens två första återfynd av tranor, dels den som hamnade i djurparken men även en annan som ringmärktes den 27 juni 1948. Den tranan påträffades dagen före julafton i Poznan, Polen 1949. Den första tranan ringmärktes redan 1943 i Sandfors.

Övrigt
Något besynnerligt kan ju tyckas, att tranor under olika tidsperioder och kring samma byar hamnat som husdjur. Tranan Manfred Sandfors var förvisso inget riktigt husdjur som sådant, men den var åtminstone fullständigt orädd trots att inga ansträngningar gjorts för att få den tam. I en gammal bok som jag läste för många år sedan beskrevs ännu en trana som visade stora likheter med de ovan beskrivna. Det var under slutet av 1800 talet som den huserade någonstans i Sverige. Den hade också agerat som en vakthund och var mycket misstänksam mot främlingar. Tranans liv hade dock hängt på en skör tråd när den observerade en sovande man ute på gården. Med sin starka näbb klöv den näsan på den stackars sovande och snarkande mannen, kanske för att få tyst på oväsendet! Framtiden får utvisa om flera speciella tranor kommer att visa sig kring byarna inom Malå eller på andra ställen.

Avslutningsvis en liten anekdot vid sidan om som också kan också vara värd att berätta, naturligtvis från precis samma område! Vår tidigare ordförande i Västerbottens Ornitologiska Förening, Owe Andersson, inventerade myrhäckande fåglar i området 1990. Efter timmar av klafsande i myrmarkerna tog han igen sig och somnade i en glänta. Halvt i sömn vaknade han till av att ett tranpar försiktigt passerade tåspetsarna, dock utan ana oråd. Eftersom han gissade att en tranunge kanske kom i släptåg låtsades han sova vidare. Mycket riktigt, tranungen dök upp och han kastade sig snabbt över den och försåg den med en ring!

Sorkår

Av Leif Bildström

Under vissa år när det är gott om sork märks det direkt på mängden rovfåglar, rävar och hermeliner. I synnerhet ugglorna brukar få ett väldigt uppsving och öka otroligt på ganska kort tid. År 1932 nämns för första gången häromkring att fjällämlar varit i farten, det hela har noterats i Manfred Larssons dagböcker. Samma år har han också skrivit om såväl fjälluggla som lappuggla i Sandfors respektive Långträsk. Under det kommande decennierna förekom inga riktiga invasioner, men enstaka lämlar sågs tydligen ibland. År 1953 var också ett riktigt sorkår men däremot fanns inga lämlar. Det året var det som vanligt vid sorkår mycket gott om ugglor av olika arter. Det dröjde väldigt länge innan ännu en mycket stor lämmelinvasion ägde rum. Den vackra vårdagen 9 maj 1970 upptäckte vi tre fjällämlar som kom skuttande på skarsnön hemma i Sandfors. Dagen efter fanns de i sådana mängder att det var fullständigt omöjligt att räkna alla, och mer skulle det bli! Under hela våren och sommaren gick det inte att vistas ute i markerna utan att bli utskälld av fjällämlarna. Vattendragen var fulla av både simmande och drunknade lämlar. De stannade nu inte bara över sommaren utan fanns även nästkommande sommar utökat med ännu en generation. Det hela var till glädje för alla rovdjur och rovfåglar, ja även gäddorna slukade massor!

Några år innan lämmelinvasionen kom var det ett par rejäla sorkår innan harpesten slog till 1967. Det formligen vällde fram sork längst alla dikesrenar i jordbruksmarkerna. Under början av 1960 talet fanns även en och annan skogslämmel, en art som jag aldrig senare sett häromkring. Redan då hade ugglorna fått en bra start och jordugglor syntes nästan varje afton i skymningen. I vår vedbod hade en orädd sparvuggla flyttat in och ofta sågs den med några sorkar uppradade bredvid sig som skafferi. Lämmelåret 1970 spädde alltså på ugglornas frammarsch och de flesta av våra vanligare ugglor sågs ofta. Det hela fick också till följd att skogshönsen ökade och visade fortfarande 1974 på en mycket livskraftig stam. Det var nog en av de bästa perioderna för tjäderfågel som jag kan minnas! För en räv är det ju också betydligt enklare att fånga en lämmel eller sork än att leta fågelungar. Även varfåglarna som tar sorkar ökade därav och deras bon fanns på många ställen. Under den kommande vintern inträffade dock en riktig sorkkrasch och nästan inga sorkar sågs 1975.

Året efter började sorkarna visa sig alltmer och ända fram till hösten 1982 fanns det gott om såväl sorkar som ugglor. De vanligaste ugglorna var utan tvekan jordugglor och pärlugglor men i bland sågs både hökugglor och sparvugglor. Nere vid Malåträsket kunde man samtidigt höra fyra olika pärlugglor under vårkvällarna. En och annan lappuggla fanns uppflugen på någon stolpe, ivrigt spejande efter sork. På vårarna hördes även hornugglans Stånkande hoande liksom jordugglornas klatchande med vingarna under parningslekarna. Sommaren 1983 blev ett bottenår vad gäller sorkarna, bortsett någon enstaka jorduggla var det allmänt väldigt dåligt om rovfåglar. Fjällvråken som ofta sågs häckande med åtskilliga par var ytterst sparsam. Under resten av 1980 talet pendlade sorkstammen genom att flera vintrar missgynnade sorkarna. Blidväder som fick till följd att smältvatten samlades på marken under snön och sedan frös till is tog knäcken på de små gnagarna. Likväl fanns hyfsat med ugglor, det var inte förränn under 1990 talet som ugglorna tydligt började försvinna. I synnerhet efter 1996 då jag såg den sista jordugglan inom Malå, har det varit ganska tunt med sork. Under senhösten 2000 fanns det hopp om ett riktigt sorkår, överallt såg man sorkspår i nysnön. När våren så småningom anlände med barmark fanns knappt en enda sork kvar, tydligen hade de inte klarat av vintern. Lite överraskande hittade jag samma vår färska skinnbitar av en fjällämmel i en fågelholk. Delar av den mindre invasion som setts ända ner i de fjällnära kommunerna nådde tydligen ända hit, även om jag själv aldrig såg någon levande lämmel.

Sparvugglor och hökugglor som inte enbart är beroende av sork klarar sig bättre. Ett riktigt sorkår är nu vad ugglor och många andra fåglar väntar på, samt naturligtvis då även fågelskådarna som därmed skulle få gott om rovfåglar att titta på. Men det verkar dröja…

Duvor på villovägar

Av Leif Bildström

Under en av mina raster från arbetet vid sommarstugan uppe vid Skellefte älv, fick jag ett oväntat besök. Ett svagt gnisslande fick mig att titta på taket till ett närstående litet skjul. Ett par tamduvor klöste sig fram på det halkiga plåttaket och hoppade slutligen ned för att proviantera lite bär. I samma ögonblick upptäckte jag att båda var märkta, dels med metallring och dessutom med en färgad plastkod. Efter ett tag lyckades jag genom tuben att koda samtliga siffror och bokstäver. Jag tog kontakt med Brevduveföreningen och kom raka spåret till ägaren nere i Jönköping. Det visade sig att de båda duvorna som deltog i en tävling var utsläppta i Rättvik, Dalarna kl. 07:30 morgonen innan, 18 timmar innan de landade hos mig. En ordentlig felnavigering således, ca 75 mil åt fel håll!

Navigeringsproblem.
Ägaren Bedrich Mach var naturligtvis mäkta förvånad men berättade att denna sommar 2003 slagit alla rekord vad gäller felflygningar. Många duvor kom aldrig tillbaka och en del klubbar har förlorat hälften av duvorna. Av just den här gruppen med 44 utsläppta duvor har i dag ( december ) endast 7 kommit tillbaka! Det var nu inte bara Vätternbygdens brevduveklubb som hade problem denna dag. Man fick även rapporter från Norge som samma dag förlorat hälften av duvorna i sina tävlingar, medan en tävling i Skåne gått riktigt bra. Däremot var det samma problem längs Västkusten. Göteborgs duvklubbar har enligt uppgift förlorat närmare hälften av alla duvor i sommar, totalt har i Sverige 1000 brevduvor försvunnit bara i år! I övrigt kan nämnas att östliga syrefattiga vindar ger erkänt mycket dåliga tävlingsdagar, då duvorna ofta har speciella problem att hitta hem. Här rör det sig dock om helt andra anledningar!

Orsaker?
Eftersom det här är ett nytt problem så måste man se till förändringar i samhället. Bedrich som tillhör Vätternbygdens brevduveklubb har decennier av duvtävlingar bakom sig. Han spekulerar kring att mobiltelefonerna kan vara en del av orsaken! Inte alltför långsökt då östländer som Polen och Tjeckien inte visat sig ha samma problem med sina duvor. Visst kan enstaka duvor irra iväg i östländerna också, man har dock aldrig råkat ut för det faktum att hälften av en klubbs duvor försvinner i en och samma tävling. Förutom Sverige har ex. även Tyskland, Norge och Belgien med väl utbyggda mobilnät samma problem. En elektronikexpert jag själv pratat med menar att det inte alls är osannolikt, mobilnätet sänder kraftiga signaler som skulle kunna verka störande. Man kan då undra var duvorna hamnar sedan 3-G nätet är utbyggt? Masterna lär visserligen sända svagare signaler över ett bredare spektra, men desto fler sändare behövs. Knappast lär det bli lättare att hitta hem för duvorna! Det har även diskuterats att de senaste årens solstormar kan ha rubbat magnetfältet vilket ytterligare försvårar fåglarnas orienteringsförmåga.

Fakta.
Sveriges brevduvefantaster har i nuläget ca 600 medlemmar fördelade på ett 80-tal klubbar, en stadigt minskande skara. Inga klubbar finns i Norrbotten eller Västerbotten. Vad tjänar man på brevduvor? Det brukar vara en vanlig fråga från ungdomar berättar Bedrich. När svaret blir – Inget! Utan snarare utgifter i samband med transporter etc, brukar ungdomarnas intresse riktas åt andra håll. Alltså en sport på väg att försvinna. Duvor går i ”tävlingspension” vid 6-7 års ålder men kan i vissa fall fortsätta som avelsduvor ända upp till 18 års ålder. Duvor på sina sista tävlingsår anses mycket säkrare än unga duvor. Normal flyghastighet är ca 60-70 km/tim under tävlingar. Bedrich egen rekordduva flög för två år sedan 50 mil ( i medvind ) med en snitthastighet på 106 km/tim!

Slutligen.
Ovanstående visar att man minsann kan hitta intressanta saker även bland våra tamduvor. De trevliga duvorna kan nog vara värda en titt extra under andra tider av året också, inte bara när det gäller en poäng i tävlingen Birdrace! Sedan kan man alltid undra om framtiden kommer att bjuda på fler fåglar av även andra arter på villovägar, kanske då på grund av allt vårt mobilprat! Den senare frågan då - Om fåglarna påverkas av sändarnas signaler, påverkas vi människor också? Från början ansågs även hormoslyr ofarligt …… Den som lever får se!

Storlommens inverkan på dykändernas häckplatser

Av Leif Bildström

Under många år har jag funderat över varför kniporna minskat så kraftigt i mina hemtrakter i Malå kommun i Södra Lappland. Tidigare kända fågelsjöar har under senare år visat sig vara helt tomma på både häckande knipor och andra dykänder. Orsakerna kan naturligtvis vara flera, men så småningom började jag misstänka att häckande storlommar faktiskt hade en del med saken att göra. I ett tidigare nr av tidskriften Fåglar i Västerbotten ( FiV 4/2001 ) spekulerade jag om mina misstankar, efter mer inriktad forskning är jag nu helt säker att mina misstankar definitivt var befogade. Nedanstående artikel har från sin ursprungstext uppgraderats vartefter med nya fakta, nu även innefattande upptäckter under år 2004.

Bakgrund.
För ett halvt sekel sedan fanns storlom endast mycket sparsamt inom hela Malå Kommun ( Manfred Larsson 1941 ). Den häckade då företrädesvis i våra största sjöar, få lämpliga ställen fanns i de strömmande vattnen innan Skellefteälven som är gränsälv till Norrbotten, reglerades 1964. En del av den nya uppdämda älven, Sandforsdammen, blev nu en nära sju kilometer lång sjö, som mest med en bredd av en kilometer. Så småningom växte det fram en enorm mängd småvuxen sik, vilket även förde med sig att smålom etablerade sig i samma damm 1979. Den nya uppdämda älven blev ganska snabbt ryggraden i Malås och sydligaste delen av Arvidsjaurs kommuns lompopulation, för såväl storlom som smålom.

Berörda sjöar.
Under samma tid som älven reglerades fanns flera små sjöar i närheten där kniporna häckade årsvisst, i den bästa sjön med åtminstone fem par. En dryg km söder om älven vid byn Sandfors blev en liten spegeldamm anlagd över en annars uttorkad älvsbotten. Under många års tid häckade knipor med några par i den idylliska lilla sjön. Sommaren 1982 upptäckte jag att ett par storlommar etablerat sig, något anmärkningsvärt eftersom sjön endast är 25 hektar och sönderstyckad av några småholmar. I den lilla sjön fanns inte mycket matnyttigt, så föräldrarna fick komplettera maten genom att hämta småsik i den närbelägna älven och flyga ner den till ungarna. Storlommarna häckar fortfarande i sjön och trots att det efter den första sommaren med storlom aldrig har påvisats en enda häckning av knipa där, var det inte förrän många år senare jag började inse sambandet.

Tjärnen.
Fem kilometer söder om Sandforsdammen ligger ett gammalt slåtterträsk, i folkmun kallat Tjärnen. Den har under större delen av 1900 talet varit en fantastisk fågelsjö, både som häcksjö och för rastande fåglar. Malås ende tidigare ornitolog och tillika min före detta granne Manfred Larsson, hade fört noggranna anteckningar om fågellivet i Tjärnen sedan mer en sextio år tillbaka. Visserligen har jag sett en viss minskning genom åren, men även under senare tid har åtskilliga par häckat i de många knipholkar som jag haft under kontroll, såväl knipor som en del salskrakar. Gråhakedopping har under många år häckat här och även en häckning av skäggdopping har noterats. Sommaren 1998 upptäckte jag något förvånat att ett par storlommar fanns i den helt fisktomma sjön. Efter den sommaren blev sig inget likt, även om det dröjde till 2001 innan första häckningen bekräftades. Fisken till lomungarna flögs från Skellefteälven fem km bort. Visst rastar fåglar både vår och höst och dessutom ibland finare gäster som årta, stjärtänder, smalnäbbade simsnäppor och naturligtvis även knipor. Men, inga knipor har efter storlommens etablering häckat i sjön och inte heller några gråhakedoppingar eller viggar! Jag hade länge haft mina misstankar och nu började pusselbitarna falla på plats. Under de senaste åren har jag ägnat mycket tid åt att studera storlommarnas förehavanden i olika sjöar.

Långträsket
Endast en halv kilometer från Tjärnen finns sjön Långträsket. Som namnet antyder en långsmal halvannan kilometer lång men mycket smal sjö. Här har emellanåt Tjärnens storlommar förbättrat matransonen med småabborre, den enda fisksort som förutom enstaka gäddor finns där. Sjön har normalt haft en stabil men sparsam population av både knipa, vigg och bläsänder, faktiskt häckade också under flera år 5-6 par bergänder i den nordvästra bredare delen av sjön. Långträsket är nästan helt utan skymmande uddar och medger siktfält längs hela sjön.

Storlommens aggressiva beteende.
Vid en av mina spaningar fick jag ytterligare bekräftelse på mina misstankar. Stående vid Långträskets strand trodde jag mig ha upptäckt en mink. Något rörde sig mycket försiktigt i den spegelblanka vattenytan och dök nästan omärkligt. Efter en halv minut uppstod ett fruktansvärt tumult när storlommen som det visade sig vara, likt en hämnare från djupet anföll tre rastande vuxna knipor underifrån. Vattnet sprutade och kniporna kom vettskrämda farande rakt mot mig. Storlommen kom sakta hotfullt simmande efter som för att förvissa sig om att kniporna aldrig mer skulle återvända. Långträsket har numera inte några häckande knipor, de bläsänder som halvtama häckade nära fritidshusen vid sjöns södra ände har också försvunnit. Några sporadiska häckningar av vigg i den södra änden av sjön har dock konstaterats, eftersom lommarna mest finns i den norra mer ödsliga delen av sjön. Rastande flockar bestående av adulta viggar och knipor finns dock ofta på våren, liksom en del salskrake.

Övriga områden.
I Skellefteälven har jag tidigare aldrig sett några aggressiva beteenden fram till sommaren 2002. Helt oväntat anföll då en storlom den smålom jag just upptäckt. Taktiken var densamma, en nästan omärklig dykning från långt håll och offret rammades underifrån. Något anmärkningsvärt så var det minst ett par kilometer till närmaste bo, det var alltså inte fråga om något direkt revirhävdande från storlommen. Sandforsdammen som det gällde är dessutom kilometerbred på den aktuella platsen. För ett par år sedan hittade jag en död smålom i närheten av den plats där händelsen utspelade sig. Även om ett djupt sår kunde anas i bröstet var fågeln i det skick att det inte gick att fastställa dödsorsaken. Med dagens facit kan den ju faktiskt ha blivit dödad av storlom, fast det får stå som en fundering. Sommaren därpå, (2003), upptäckte jag på samma ställe ett par knipungar som vettskrämda kom springande in mot stranden och gömde sig uppe på land. En storlom kom raskt simmande efter ungarna ända fram mot stranden, med tanke på knipungarnas fart var det uppenbart att de blivit anfallna.

Under våren 2004 iakttogs ett par rastande svärtor nere på Malåträsket. Den ena som sov fick ett bryskt uppvaknande när en dykande storlom rammade svärtan underifrån. I det fallet befann sig svärtorna inne i storlommens revir vilket gör attacken mer förklarlig.

I sjön Brunträsket ett par mil utanför Malå dränkte systematiskt ett par storlommar en hel kull knipungar tills de fick ha sjön för sig själva. De dök och drog ner ungarna genom att ta tag i benen. Händelsen bevittnades av en bybo. Fortfarande flera år efteråt finns bara storlom häckande i den sjön.

Under september början 2004 jagade ett par storlommar en knipunge som springande för sitt liv räddade sig upp på stranden av Malån (Mats Bildström).

Att storlommen kan anfalla andra änder är förvisso okänt av många men det har faktiskt hänt på flera ställen. Genom mina studier är jag helt säker på att det är vanligare än man tror.

Genom min efterlysning av liknande händelser har Arne Häger från Umeå berättat om en knipa som dödades av storlom.

I Skottland har det iakttagits att storlom attackerat smålom, ( Stuart Rae, 1987 ).

Det är även känt från Skottland att en storlom dödat en smålom ( Allan Mee 1990 ).

Häcksjöns utformning.
Genom undersökningar av flera sjöar har jag insett att en häcksjös både storlek och utformning är av stor betydelse för lommarnas beteende, därmed också knipornas häckresultat. Det säger sig självt att en stor sjö med uddar, öar och vassruggar förhindrar att lommar och dykänder konfronteras på samma sätt som i en liten öppen sjö. Det bekräftas också genom mina besök i större sjöar som hyser både knipa och storlom, där finns plats för båda och de sjöarna är för en lom svåra att överblicka. I mina undersökningsområden är flackt belägna mindre sjöar vanliga, dessutom saknar många sjöar både öar och vassruggar etc. som annars kan avskärma en sjö i olika delar. Vanligtvis utgörs den mesta vegetationen av starrväxter, vattenklöver och näckrosor längs strandlinjen. Det innebär naturligtvis en stor vattenspegel vilket gynnar lommar i samma utsträckning som dykänder missgynnas.

Mina egna undersökningar bland Malås sjöar visar att små sjöar på mellan fem och tio hektar sällan faller en storlom i smaken, naturligtvis medför det problem att lyfta. Problemet uppstår däremot i mellansjöarna, de med en yta som pendlar mellan tio och ca femtio hektar. Avvikelser från mönstret kan då naturligtvis förekomma genom sjöarnas olika utformning. Om det finns häckande storlom i de mellanstora öppna sjöarna kan man numera vara nästan säker på att häckande knipor saknas i de flesta! Ibland kan en sådan enkel sak som avsaknad av knipholkar vara orsaken, dock återkommer misstankarna när både holkar och lämplig häckmiljö finns, dessutom bara med storlom som häckfågel! Jag har vid flera tillfällen även hittat övergivna äggkullar i holkarna. Det kan förvisso ibland bero på unga knipors sämre ruvningsinstinkt eller andra orsaker, men faktiskt även att knipor attackerats när de rastar från ruvningen så de tvingats lämna sjön. I de här trakterna lägger ofta kniporna ägg innan sjöns islossning, därmed uppstår eventuella störningar av storlom i ett senare skede.

Att hjälpa kniporna.
Vill man hjälpa kniporna i utsatta områden ska man placera holkar med omsorg. Antingen små gärna gräsbevuxna tjärnar där inte en storlom kan lyfta, eller också motsatsen, stora omväxlande sjöar där både storlom och knipor kan samsas. Vad gäller simänderna så berörs de inte alls på samma sätt då de oftast simmar inne i strandgräset där aldrig storlommen vistas, jag har sett många häckande simänder i samma sjöar som häckande storlom. Även salskrakarna som oftast vistas i strandgräset verkar klara sina häckningar även om sjön delas med storlom. De iakttas däremot aldrig ute på det öppna vattnet där storlommen oftast ligger.

Avgörande bevis.
Sommaren 2004 hände äntligen vad jag väntat på de senaste åren. Storlommarna övergav Tjärnen och häckade för första gången i det närbelägna Långträsket i stället; nu skulle det bli intressant att se om någon dykand häckade i Tjärnen när lommarna inte fanns där! Under sommarens början rastade visserligen en storlom där ibland, troligen den som hade sin partner ruvande vid Långträsket, men resultaten lät inte vänta på sig. Nu konstaterades både en kull häckande salskrake, en häckning knipa, en kull gräsand samt minst en kull vigg. Salskrakarna och viggarna låg dessutom ofta mitt ute på det öppna vattnet och dök, en omöjlighet när storlommarna häckade där.

Sammanfattning.
Jag anser det utom allt tvivel att häckande storlom i vissa sjöar är orsak till att knipor och en del andra dykänder försvunnit som häckfåglar! I flera av sjöarna rastar knipor både vår och höst, men inga knipor finns under sommaren. Smålommar verkar däremot inte ha något emot dykänder som grannar. En del av orsaken till storlommarnas nya revir i de här trakterna är kanske att Skellefteälven som här hyser ett stort antal lom ( ickehäckande flockar finns ständigt ), under de senaste åren har uppvisat ett mycket varierande vattenstånd. Vissa somrar dränks äggen, ibland hamnar de så högt att lommarna inte kommer åt sina reden när vattnet sjunker. Det bekräftas också då de häckande paren i älven minskat medan det totala antalet storlom ändå har ökat. Kraftverksdammarna bildar numera en tjugo mil lång kedja av nya sjöar längs Skellefteälven, många par kan beröras av varierande vattennivåer. Detta i kombination med konkurrens om boplatser har gjort att storlommarna söker sig till nivåsäkra sjöar och likt smålom flyger dit fisken till ungarna. På flera ställen i andra delar av våra trakter finns också mindre sjöar där bara storlom häckar. Ibland rör det sig även där om fiskfattiga tjärnar där i stället fisken hämtas från fiskrikare större sjöar. Historiskt sett så fanns som nämndes enbart storlom häckande i det största sjöarna åtminstone i här Malå. Den allt större lompopulationen pressar sannolikt storlommar att även söka sig till mindre vatten för att häcka.

Slutord.
Det är mycket tidskrävande att studera storlommarnas sociala liv, betydelsefulla händelser kan ske på en minut och då gäller det att finnas på plats. Något förvånande ser det inte ut som det tidigare har forskats så mycket i detta ämne, åtminstone i Sverige. Många ornitologer jag talat med har aldrig hört talas om de här negativa sidorna hos storlom och dess följder. Kan det vara så att det mest rör sig om ett begränsat geografiskt område? Knappast! Ovanstående forskning har i ett första skede visat vad storlommarnas nya förehavanden kan leda till bland dykänderna. Det är dock önskvärt att mer tid läggs ned på att gå vidare i ämnet.

Ett speciellt Tack till Elis Wides Fond som gjort min mer detaljerade forskning ekonomiskt möjlig!

PS. Har du som läsare iakttagit intressanta händelser kring lommar så hör gärna av dig!

En annorlunda örnhistoria

Av Leif Bildström

För en tid sedan träffade jag en bekant i pensionsåldern, Maj-Britt. Då kom jag plötsligt ihåg den historia jag hört för länge sedan, som hon hade ha råkat ut för som liten flicka. När jag förde saken på tal verkade hon först smått generad, men började allt öppnare berätta vad som hände en sommardag för länge sedan i byn Grundnäs utanför Malå. Även om historien låter något otrolig är den i alla fall fullständigt sann.

Detta var vad som hände!
Sommaren 1938 var Maj-Britt fyra år och bodde med familjen lite ensligt utanför den egentliga byn. Vad man berättat så hade en örn den våren ofta suttit i en träddunge på en backe ett stycke från huset. Den tiden var det mycket ovanligt att överhuvudtaget se en örn, att den dessutom var så orädd hade förbryllat många. Man hade bla. spekulerat i om den var sjuk på något vis.

En dag var Maj-Britt och en syster ute och lekte på gården. Hon skulle springa över den stora gårdsplanen och bort till ett uthus när det hela hände. Plötsligt hörde hon sin far ropa, ja fullkomligt vråla! I samma stund hamnade hon i skugga och blev slagen till marken av örnens vingar. Örnen som sannolikt tänkte ta henne blev skrämd av faderns oväsen och försökte lyfta igen. Dock hade den kommit för nära ladugården och orkade bara upp till takskivan. Takspån och flisor rök när den kanade uppför taket, men slutligen lyckades den få ordning på vingarna och vinna höjd, därefter satte den sig omtumlad i en stor tall ett stycke bort. Efter att ha placerat flickorna i säkerhet hämtade pappan ett kulgevär och sköt örnen.

Den undersöktes noga och visade sig vara 258 cm mellan vingspetsarna, således en mycket stor örn. Efter några timmars tittande grävdes örnen ner, förutom en fot som sparades. Med foten kunde man med lätthet plocka upp assietter från bordet, mindes Maj-Britt. När allt lugnat ner sig mot aftonen samlade husfadern den stora barnaskaran och kommenderade tystnad om örnen. Ingen skulle få berätta något om att örnen skjutits, då kunde det gå illa! Ibland är det svårt att få ett barn att behålla hemligheter, med sexton (!) barn torde det ha varit en omöjlighet. Naturligtvis läckte historien ut. Redan efter någon vecka kom fjärdingsman Lundgren från Malå med bestämda steg. Han sporde naturligtvis om den historia han hört på omvägar varit sann, hade det verkligen skjutits en örn vid gården? Pappan erkände utan omsvep och förklarade sig villig att ta sitt straff, han hade i alla fall räddat dottern från örnens klor. - Nåå tyckte fjärdingsman, har det verkligen gått till på det här viset så drar vi ett streck över alltsammans. Där var också hela historien slut.

Maj-Britt tittade på mig efter sitt berättande, men blicken verkade ändå vara långt borta när hon sa - Än i dag kan jag komma ihåg hur rädd jag blev när örnen slog ikull mig!

Ugglelyssning med problem.

Av Leif Bildström

Våren 2005 visade sig vara den bästa ugglevåren på mer än sjutton år i Malåtrakten. Med ett uppdämt behov efter spelande ugglor var det därför svårt att hålla sig hemma, så snart vädrets makter gjorde det möjligt att lyssna efter ugglor.

En afton steg temperaturen till endast några minusgrader, vindstilla och månljus dessutom. Jag åkte i väg bort mot Lainejaur där första anhalten blev en nedlagd åker med möjlighet att avlyssna flera kilometer myrmark. Jag behövde inte vänta länge innan en hökugglas vibrerande spelläte spred sig över myrmarken. Likt en uggla stod jag själv och vred huvudet fram och tillbaka för att mer exakt avgöra vad ljudet kom ifrån. Ljudet är säreget och det kan vara lite knepigt att höra precis var den sitter, i synnerhet om den samtidigt vrider huvudet mot olika håll.

Jag åkte vidare till ”Morken”. Kartan visar Västra.Lainejaur, men det flerhundraåriga samiska namnet som betyder ”Landet mellan sjöarna” lever fortfarande starkt i folkmun. Genast jag klev ur bilen började en pärluggla spela alldeles bredvid mig, en annan svarade en halv kilometer bort. Vid den östra delen av byn hördes ytterligare en pärluggla innan färden gick mot ödegårdarna vid Björkliden. Jag parkerade långt ut mot vägkanten på den lite smala vägen ifall något större fordon skulle passera.

Tät granskog omger den stora åkern som var inbäddad i djup snö, allt badande i ett fantastiskt månljus! Direkt fick jag höra en pärlugglas poande någonstans inne i granskogen, och minsann, ännu en hökuggla ute på en myr! Jag stod och myste i vårkvällen och kände riktigt hur jag längtat efter en sådan här kväll. Därför var jag ingalunda klar med mina ugglor och beslutade mig för att åka ett stycke till. Precis när bilen startade hände det. Höger framhjul knyckte till och sjönk ner ett stycke. Försiktigt lade jag i backen och försökte smyga mig tillbaka upp på vägen. Det enda som hände var att bilen sjönk ännu mer. Bra karl reder sig själv tänkte jag; ut med skyffeln och skotta! Skotta fick jag verkligen göra, ivrigt påhejad av pärlugglan som tydligen flyttat närmare för att titta på. Till slut gav jag upp, med framhjulet en halv meter nere i diket som den nitiske plogbilsföraren hade dolt. Vägen gav sken av att vara en meter bredare än verkligheten. Nu var jag i alla fall innerligt tacksam att mobilen fanns med, bra täckning dessutom. En kompis med en fyrhjulsdriven bil skulle komma inom en halvtimme, bara att vänta.

Trots eländet blev jag åter på gott humör när ändå hjälpen var på väg. Jag strosade efter vägen i månljuset och ytterligare en hökuggla blandade sig i, åt rakt motsatt håll som den första. En afton som denna fick man ju inte gnälla för lite strul! Jag kom plötsligt på att min fru var medveten om min belägenhet och ringde för att lugna henne. Precis när hon svarade hördes en lappugglas skrockande läte ett par hundra meter bort. Som i en dimma hördes hustruns - Hallå, hallå!? Jag ville knappt svara för mina öron var helt fokuserade på lappugglan. Två hökugglor, en pärluggla och en lappuggla som bonus från samma plats. Dessutom var ju både den ena hökugglan och lappugglan ett definitivt resultat av min dikeskörning.

Långt bort efter vägen hördes snart en fyrhjulsdriven Volvo. Av motorljudet att döma, knappast hållande lagstadgad hastighet. Snart var jag uppe på vägen med bilen och kunde fortsätta. Kvällen avslutades med ytterligare en hökuggla och ett par pärlugglor till. Behöver jag tillägga att parkering av bil skedde mycket varsamt under resten av kvällen?

Bäste hemsidesbesökare!