STÖRRE STRANDPIPARE, Charadrius hiaticula. Mycket sparsam häckfågel. 15-25 par Historik-Förekomst. Åtminstone de senaste sextio åren har större strandpiparen haft en fast population inom Malå. År 1941 betecknar ML den större strandpiparen som fåtalig häckfågel. I hans dagböcker har noterats fasta lokaler i slåttersjöar som numera försvunnit. Vid Skellefteälven har under alla år ett mindre antal häckat.Tydligen var älven tidigt en traditionell rastlokal för arten. I maj 1944 såg ML samtidigt ett dussin rastande St. Strandpipare. En stor topp i antalet häckningar var när Skellefteälven reglerades nedströms Grytforsen 1964. I stort sett hela sydsidan av dammvattnet utgjordes av grusbäddar och bankar, dvs. perfekt häckningsbiotop. Under den tiden fanns uppskattningsvis ett halvdussin par enbart vid älven. Eftersom många av stränderna numera vuxit täta av sly och buskar finns i dagsläget få par häckande. De nya häckområden som fågeln hittat är annars de nedlagda gruvorna som utgjort en bra häckplats de senaste åren. Enbart vid Adakgruvan häckade 2003 minst fyra par, sommaren 2004 sågs närmare tjugo strandpipare inom gruvområdet i slutet av juli.Den häckar även vid Näslidens, Rävlidens, Rudtjebäcken och Kristinebergs gruvor. Förutom vid våra nedlagda gruvor finns den även häckande i en del grustäkter. Under sommaren 2001 hittade jag totalt tio par häckande, varav två vid Skellefteälven. En något annorlunda iakttagelse gjordes vid Skellefteälven sommaren 2004 där en häckning ombesörjdes av tre vuxna fåglar. Artikeln om den händelse finns publicerad i Fåglar i Västerbotten 3/2004. Ankomst 25 maj, tidigaste vårfynd den 27 april 2002 (I. Olofsson). Senaste höstfynd den 5 sept 2004 vid Skellefte älv.