SKATA, Pica pica. Dialektnamn Skiir. Mindre allmän häckfågel. 60-130 par. Historik-Förekomst. För länge sedan värnade man om gårdens skatpar som ansågs kunna bringa tur. Vanligtvis fanns minst några skatpar i varje by tidigare. När de första kom till våra trakter har jag inte fått någon riktig kläm på, helt klart fanns de i vart fall under hela 1930 talet. Sannolikt fanns skatan här redan under slutet av 1800 talet. Den har i takt med kommunal sophämtning och nedlagda jordbruk lämnat många mindre byar och etablerat sig i samhällen och de större byarna. I Malå samhälle finns också åtskilliga skatpar, ett trettiotal bon har byggts i de mer centrala delarna. Man ska då ha i beaktande att skatorna ofta bygger nya bon varje år, så många bon står tomma. En viss del av det årliga bobyggandet lär bero på att den då slipper den ohyra som kan samlas i ett bo. Det faktum att man fortfarande under början av maj kan se trettiotalet lekande skator tyder på att många flockar är ”ungdomsgäng” som stryker omkring. Tätortens totala antal skator är i dag (2004) ca 60-70. Eftersom skatan är en fågel som ofta syns och hörs kan man kanske tro att den allmänt ökat kraftigt de senaste decenniet. Det har den visserligen gjort också, men bara inne i tätorten. I de flesta andra byar har den däremot minskat och på en del håll helt försvunnit. Ett exempel är min hemby som 1976 hade 14 skator och där den nu saknas helt sedan mitten av 1980 talet. Inte bara ”vanliga” flyttfåglar utan även skator flyttar på höstarna ibland. När reviren är upptagna måste många gånger de unga skatorna dra vidare och hitta ett nytt område att etablera sig i. Som kuriosa kan nämnas att det våren och sommaren 1992 fanns en helsvart skata i Malå, en sjuklig färgvariation av vår vanliga skata. Skatorna är tusenkonstnärer när det gäller att överleva. Trots detta kan de inte ha det allför fett under vintrarna. Man måste beundra skatan som klarar våra kalla vintrar med ett minimum av mat! Då ses de ofta vid ridskolan där de hela tiden studerar hästarnas förehavanden. Så snart hästarna släpper ett rykande visitkort är skatorna där och letar osmälta rester i varmrätten. När skatorna är klara kommer i regel också några talgoxar som kommit på det nya sättet att skaffa mat. Under hösten 2004 upptäckte jag för första gången att skatorna tagit efter nötkråkorna och äter numera frön ur cembratallar. Från början enbart av nedfallna kottar men ganska snart kunde man se hur skatorna vred loss de stora kottarna och kunde därefter hugga sönder kottarna på marken.Även om ingen synbar risk för skatans fortlevnad föreligger, har den alltså snarare minskat än ökat totalt. Helt klart har det också blivit en snedfördelning genom skatans och faktiskt även våra vanor. Skatantalet inne i vårt samhälle ligger nu på en maxgräns för vad som kan vara bra, dels för andra småfåglar och dels för att flera börjat irritera sig på skatungarnas tidiga morgonvanor. När semestern är slut så har skatungarna blivit stora och slutar med sina tiggläten nattetid. En etablerad duvhök skulle nog också snart decimera stammen och naturen själv, lär som vanligt sköta regleringen av antalet. En ovanlig överraskning fick jag en sommar vid Ortvägen där en skata skällde exakt som en liten hund! Liksom andra kråkfåglar har den en bred ljudreportoar. Skatan har funnits kring bebyggelsen i troligen mer än ett sekel, den är en intressant och påhittig fågel som förhoppningsvis även våra kommande generationer ska ha glädje av!