PÄRLUGGLA, Aegolius funereus. Dialektnamn Härabävern Sällsynt till sparsam häckfågel 0-40 par Historik-Förekomst. På 1930 talet finns pärlugglan omnämnd på flera ställen. Den har som andra ugglor haft sina toppar under sorkåren. I stort sett hela tiden från 1970 när lämmelinvasionen ägde rum och fram till 1980 talets början var det ovanligt gott om pärlugglor. Stående vid Malåträskets strand kunde jag då ibland på vårkanten höra fyra olika pärlugglor samtidigt! Under sorkåren är den alltså ganska vanlig, men man kan med lite tur också höra eller se den även under under andra tider. Pärlugglan har under överskådlig tid varit en av de vanligaste ugglorna som dessutom genom lätet varit lätt att känna igen. Eftersom den mest jagar nattetid hörs den också mer än den syns. Den är en riktig skogsuggla och trivs bra i gammal gran eller blandskog gärna något kuperat. Att pärlugglan nu drastiskt minskat inom Malå medan den fortfarande är vanlig i exempelvis Sorsele, kan förutom sorkbrist även bero på avverkningen av granskogar inom Malå. Malås skogar tenderar numera att bli alltmer talldominerade, våra nya skogar blir också allt mer regelbundna och glesa i sin utformning. Ofta häckar pärlugglan i knipholkar, i brist på naturliga bohål. En riktig satsning på uggleholkar skulle nog vara på sin plats, under ett bra sorkår skulle nog flera bli bebodda. Lite avspeglade sig sorktillgången med några fynd under december 2004 i Sandfors och Rentjärnberg. Ökningen kom därefter 2005 med 20-talet spelande pärlugglor under våren. Flera häckningar konstaterades också under året. Henning Grahns ringmärkta pärlugglor från Norsjö visar på flyttningar ända bort mot Finland och Ryssland. Dialektnamnet är ett mysterium! Möjligen avspeglar det något från början okänt, trolskt. Kanske ett påhittat namn som förklaring vilket senare följt generationerna?