ORMVRÅK, Buteo buteo. Dialektnamn Kormatarhauk. Numera sällsynt. Historik-Förekomst. Ormvråken som mer eller mindre har ersatts av fjällvråk, är nu mycket sällsynt här. År 1997 såg jag en gammal fågel, positivt nog i häckningsbiotop, nästa fynd en förbisträckande ormvråk 2001. Tyvärr håller häckplatserna, de sumpiga granskogarna, helt på att försvinna. Det innebär få möjligheter för ormvråken att häcka. Den norrländska arten har i de flesta fall klassats som ryssvråk, Bùteo vulpinus, en egen ras av ormvråk. Normalt kallas den ändå allmänt för ormvråk. 1941 skriver ML i Fauna och Flora ” Ormvråk rysk, spridd ” i utbredning. Han noterade ofta bon av vråken och ringmärkte flera kullar. Enligt ett intyg från 1946 fick han också tillstånd ( läs förfrågan ), om att till Naturhistoriska Museet i Stockholm leverera sex ormvråkar och om möjligt någon duvhök. Den totala vändningen för ormvråk kom under 1970 talets mitt, därefter har den blivit allt sällsyntare. Den är dock liksom fjällvråken beroende av smågnagare och de sista åren har sorkarna nästan varit helt borta. Ormvråken är numera endast tillfälligt iakttagen och inte ens årsviss. Inga kända häckningar finns från det senaste tjugo åren. Man behöver ändå bara åka ner mot Skellefteå så upptäcker man ofta ormvråkar sittande på stängselstolpar och andra utsiktsposter. Ormvråken återkommer vanligen samtidigt som fjällvråk, kring 1 maj.