LJUNGPIPARE, Pluvalis apricaria. Dialektnamn åkerhöns. Sällsynt häckfågel. 5-20 par Historik-Förekomst. En betydligt mer välkänd släkting till den tidigare nämnda fjällpiparen. Förr rastade stora skaror på åkrarna, ofta i närheten av Skellefteälvens sträckning genom Malå. Åtminstone från 1960 talets början har ljungpiparen varit häckfågel här, 1964 fanns två par häckande vid Sandfors. Enligt ornitologen Otto Holm från Lövånger ska sporadisk häckning även ha förekommit under 1930 talet inom Malå. De uppgifterna kan mycket möjligt ursprungligen komma från ML och gälla en dåtida häckning strax innanför BD län på Sandberget. ML själv klassar ljungpiparen som sällsynt 1941 och nämner att den aldrig häckat inom Malå. Den har visserligen aldrig varit talrik som häckfågel, men den finns fortfarande kvar på en del ställen. Själv såg jag den som häckfågel nära Skellefte älv, vid Kokträsk samt väst om Matsberg häckande vid Stöverberget 1997. Under sommaren 2001 fanns även ett varnande par vid Ljungby, sannolikt häckande. Uppe på Sandmagasinet vid Adakgruvan fanns 2003 ett par som häckade med tre ungar som resultat. På hedlika kalhyggen kan den tillfälligt hitta nya häckplatser. Den ses ofta rasta vid Malåträskets stränder och översvämmade myrmarker under våren. Även på själva åkern vid Sjöbacka gård brukar den ses på vårkanten.Under våren och försommaren 2004 sågs ovanligt många ljungpipare. Mitt hittills mest oväntade möte med en ljungpipare var den unga fågel som tvingats ner av tät dimma och rastade på den smala gräsremsan mellan Be-Bos Trä och Sorselevägen i utkanten av Malå samhälle den 24 september 2001! Ankomst 1 maj, senaste höstfynd Adakgruvan den 30 september 2002.