LAVSKRIKA, Perisoreus infaustus. Dialektnamn Oåckksikk. Sparsam häckfågel 80-200 par Historik-Förekomst. En av våra mest kända fåglar håller även den att minska. I takt med ungskogens utbredning har lavskrikan minskat en hel del under de senaste decennierna. Tidigare var den ju skogsarbetarens sällskap under kafferasterna, sannolikt har den funnits här under alla århundraden. Den har alltid varit en sällskaplig fågel, men läser man en del äldre fågelböcker kan man även se benämningen ”led röfvare” om lavskrikan. Den ger sig ibland på smådjur och fågelungar vilket vare sig förr eller nu är lätt att acceptera. Oftast är annars huvudfödan insekter, bär och svamp men alltså även någon sork eller annat smådjur. Faktiskt hör man ofta talltitans varningsrop när lavskrikan visar sig, även om den inte är direkt har något att frukta. ML skrev 1949 att han för första gången blivit attackerad av en lavskrika när han kom för nära ungarna. Annars väcker mest ett möte med lavskrikan glädje över den nyfikna fågeln. Minskningen av lavskrika har nu blivit så uppenbar att den som häckfågel är årlig rapportart för Södra Lappland, en lista där man försöker hålla koll på minskande arter. Även om lavskrikan ofta kommer fram till människor och byar, klarar den sig bra i den gamla storskogen. Det är också där den har sitt egentliga hemvist. I reservatskogar av äldre sort och längs vår västra kommungräns har nog lavskrikan sitt starkaste fäste. Fortsätter minskningen i samma takt kommer man att höja ögonbrynen rejält om man på 15-20 år träffar på en familj lavskrikor ute i våra skogar.