LAPPMES. Parus cinctus. Ej längre med säkerhet häckande Historik-Förekomst. Man behöver inte gå alltför långt tillbaka i tiden för att komma i håg när lappmesen var en vanlig gäst vid fågelmatningar. Fjällmesen som den ibland tidigare kallades, finns noterad som flitig gäst på fågeltalg av ML under 1960 talets mitt. Kring 1975 började man se en sakta minskning som nu nått så långt att även enstaka lappmesar får en att reagera. En av våra mesar som mest är på nedgång. Normalt ses i bästa fall någon enstaka lappmes varje år nuförtiden, en häckning konstaterade jag 1997 vid Skidberg. I de angränsande Norrbottniska skogarna finns den troligen fortfarande kvar även om den också där har minskat ordentligt. När man minns hur vanlig den var vid vårt eget fågelbord under början av 1970 talet, förstår man att minskningen har varit kraftig. Sannolikt kan den redan ha försvunnit som häckfågel i våra marker. Ska man spekulera i orsaker blir det väl de tidigare nämnda nya skogsbruket som förstört fågelns huvudsakliga områden, den gamla lavrika tallskogen. Ska man ha en chans att se häckande lappmes, är gränsområdena mot Sorsele med orörda gammelskogar det bästa tipset! Lappmesen är ibland av en orolig natur och kan ge sig i väg på riktigt långa flytter. Flockar kan komma dragande ända nere vid kusten under höstarna och en del försöker nog ta sig ut över Bottenviken. Nuförtiden är det också på höstarna man mest kan förvänta sig att se någon lappmes. Ett undantag var då den ensamma lappmes som utgjorde ett trevligt inslag vid fritidshusets fågelmatning på Sandforsdammens strand våren 2004. Från februari till mitten av april 2004 var den sällan utom synhåll från nötbehållaren som den provianterade ur. På samma ställe passerade även tre lappmesar i augusti 2004. För Malås del är arten definitivt i utdöende som häckfågel.