|
Även inom ornitologin har tekniken gått fram snabbt de senaste åren, nu kan man uppkopplad på nätet inom några få sekunder få vetskap om alla möjliga fåglar som setts och hörts över hela vårt avlånga land. För den mest inbitne finns även ett sk. minicallsystem som direkt efter inläsning meddelar alla fågelskådare om så önskas i hela Sverige att någon ”het” art är på gång.
Jag kan därför ibland uppleva att det känns rätt så tungt att vara fågelskådare och bo häruppe i inlandet. Under åtminstone halva året har vi en jämförelsevis tunn lista av de olika arter man kan påträffa här, att då ständigt påminnas om alla möjliga fåglar som kanske redan setts vid norrlandskusten är en smula frustrerande! Då gäller det att ändå kunna glädjas åt vad man ser här, oavsett vanligare arter och oavsett årstid. Trots allt har vi fåglar även här som kan få flera ornitologer från södra Sverige gröna av avund. En bekant från Laholm berättade att man planerade en tur hit upp enbart för att få se tretåig hackspett och järpe. Den tretåiga hackspetten som faktiskt är en av mina favoriter minskar förvisso, men ett årsvarv passerar aldrig utan att jag åtminstone sett några. Järpen är väl också kul att träffa, men än så länge finns den i sådant antal att man inte reagerar nämnvärt över ett möte. Häruppe häckar också flera av fåglarna som annars bara ses under flyttningen där nere. Att möta en tretåig hackspett under vårvintern när snön ligger meterdjup, kan alltså vara en viss kompensation när samtidigt alla möjliga flyttfåglar blir rapporterade från den södra landsdelen!
När den sega vintern väl är passerad och vi går in i april, är man uppladdad efter en hel vinters längtan efter såväl sol och vackert vårväder som ankommande flyttfåglar. Några hektiska månader följer, med mesta möjliga rännande i markerna till junis utgång då det blir lite lugnare. Semestermånaden flyter förbi lite stillsammare, men redan under slutet av månaden börjar många fåglar dra sig söderut igen. Augusti för med sig alla vadare som inte redan åkt i väg, höstskådningen börjar! Även september och oktober kan vara intressanta månader med många chanser till ovanligare arter, när sedan november kommer smygande med kyla och mörker går fågelskådningen ner på sparlåga. Julmånaden och det kommande nya årets tre första månader känns många gånger som en lång väntan. Då är det underhållande med ett välfyllt fågelbord utanför fönstret, även våra mesar och övervintrande finkar kan vara intressanta!
Fenologin tycker jag själv är intressant, att jämföra ankomsttider och flyttider för de olika arterna. Olika fågelarter börjar stanna allt längre på höstarna och förgyller de tunga månaderna före nyår. Ständigt raderas de gamla rekorden och ersätts av nya, ännu tidigare ankomster, ännu senare höstflytt! Visst är det ändå intressant att vara fågelskådare häruppe i inlandet, även om artrikedomen inte går att jämföra med exempelvis norrlandskusten!
Januari
Ofta bitande och kall kan vara svår för många av våra fåglar.
Det är nu sommarens och höstens fettreserver börjar sina. För mesarna och titorna
är det korta dagar att hitta föda, den mörka tiden får de tillbringa sovande i något skrymsle eller i bästa fall en holk. Är snötäcket tunt blir det även problem för våra hönsfåglar som annars kryper ner under snön på nätterna, ja även tuppluren under dagen tillbringas under snön. Ibland finns någon övervintrande björktrast kvar, speciellt efter höstar rika på rönnbär. Annars har alla trastar begett sig av söderut. Den här tiden och fram mot våren är det väldigt viktigt för fåglarna att hitta fågelmatningar med både frö och talg. Liksom i andra orter är det ofta i samhällets äldre kvarter de flesta fågelmatningarna finns. Där har också bärbuskar, häckar och träd blivit stora nog att erbjuda skydd och ett naturligt matställe. För den något äldre generationen är det också många gånger något av en tradition att mata fåglarna. Blåmesar, talgoxar, grönfinkar och gråsparvar är ivriga att ta för sig. Dock ratas de benfrusna talgbollarna tills temperaturen stiger någon dag. Skatorna har det nog svårare, en större fågel behöver mer mat!
Under januaris senare hälft orkar solens strålar med nöd och näppe över Tjamstanbergets topp. Skatorna sitter hopkurade i samhällets trädtoppar för att ta del av den svaga solvärmen. Vid Ytterbergs miljöstation kan ibland 100-talet korpar samlas, däremot stannar bara enstaka kråkor kvar över vintern. En del skator finns naturligtvis också på plats, har man tur kan man även få se någon kungsörn besöka stället också, ditlockad av kråkfåglarna. Även talgoxarna har anammat sopstationen där en liten flock ofta ses leta efter kvarglömda matrester. Vid Strömfors står vattenångan tät medan strömstararna gärna sjunger en ramsa, temperaturen till trots. Även vid Kvarndiket i Lainejaure finns som vanligt om vintrarna strömstararna på plats. Det sista tiotalet gråsparvar som finns kvar i Adak är mycket stationära och pendlar mellan matstället och ett litet krypin under en takskiva som de bor i den mörka delen av dygnet. Den som tar en skidtur i någon av gammelskogarna kan möta en tretåig hackspett som försiktigt hackande undersöker döda trädstammar. Den vanliga större hackspetten hörs långt i den klara luften då den metodiskt hackar ut frön ur sina kottar. För stannfåglarna återstår många kalla dagar och nätter till våren!
Februari
Ännu en svår månad för stannfåglarna! Är februari kall så kan åtskilliga småfåglar duka under. När nu solljuset så smått återvänder och gör dagarna längre, är småfåglarna mycket aktiva runt sina matställen. Under mildare dagar beger de sig ut på mindre utflykter för att snabbt återvända till matborden när kylan kommer tillbaka. För första gången kan grönfinkarna låta höra sitt snarkande vårljud, men de börjar också sjunga melodiska ramsor i den allt tilltagande vårsolen. Gråsparvarna skingrar sina sammanhållna flockar och börjar märka ut sina revir parvis. Det blir ofta ett enda virrvarr av tjatter och gråsparvar i någon häck när någon flock hanar ska försöka imponera på en hona! Även blåmesarna låter höra sina svirrande lockrop i Malås villakvarter, numera hörs även blåmesens revirläte i de flesta av våra byar. Gråspetten som utsett Rentjärnbergs dignande fågelmatning till vinterns stamhak finns fortfarande kvar, likaså hans släktingar som hittat dukade bord i en del andra byar.
Ännu en månad lär de stanna innan de så mystiskt bara är borta en dag, kanske för att skrida till häckning i något äldre skogsparti i trakten. Lavskrikorna i de gamla granskogarna väster om Kokträsk sitter liksom skatorna inne i samhället uppe på någon trädtopp för att få sig lite solvärme efter en kall natt. Den rostbruna lavskrikan får då en närmast djupröd färg av solen. I björkarna kring Lainejauresjön kalasar orrflocken på björkknoppar och deras flaxande hörs vida omkring i den kalla luften. Småfåglarna kring Västra Lainejaur blir serverade ett dignande skafferi med allt vad man som mes kan önska sig. Även hungriga hackspettar och nötskrikor finns på plats. Lavskrikorna tar också för sig och pendlar ner till den äldre lavklädda skogen lite söderut. Strömstararna fortsätter sitt dykande efter sländlarver i de öppna vattendragen. I slutet av månaden kommer ibland stora flockar korp sträckande från söder, under samma helg sågs 105 korpar med bestämd kurs mot nordväst vid Skellefteälven.
Februari är en lämplig månad att snickra ihop lite fågelholkar. En och annan holk som passerat tjugo bistra vintrar och regniga somrar behöver bytas ut. Flera av holkarna har blivit ekorrarnas härbärge så holkar behövs det alltid. Innan vårens första blidväder är det tyst i skogen, riktigt tyst. Skidorna plöjer djupa fåror i den lösa snön och storskogen är tyngd av tjock upplega. Något litet mespip kan anas, annars hörs mest ens eget hjärta som bultar av ansträngning när man lyssnar efter skogens invånare. Ett djupt hål med spår efter kraftiga vingar visar var tjädertuppens haft sin lega. Lite nedrasad bark efter hackspettens sökande efter matnyttigt visar också att det trots allt finns liv i den tysta skogen. Innan slutet av månaden kommer äntligen de första takdroppet från årets första kristallklara istappar. Även småfåglarna kring huset ser ut att påverkas av den annalkande våren, talgoxens vårlåt hörs för första gången. Men det dröjer länge innan det tjocka snötäcket har försvunnit………
Mars
Solen börjar värma ordentligt om dagarna.
När dagsljuset gjort dagarna längre finns det mer tid till att leta efter mat för fåglarna.
Det går också åt mindre energi för för att hålla fåglarna varma under den ljusa delen av dygnet. De som klarar mars månad utan att duka under har oftast klarat vintern! Man kan nog ändå räkna med att åtskilliga, speciellt ungfåglar, aldrig upplever nästa sommar. För fågelskådaren i inlandet är det här en bedrövlig månad. Mentalt har man redan ställt om sig till vår trots att många flyttfåglar i bästa fall har anlänt till södra Sverige. Kråkorna som inte övervintrat kommer visserligen hitflyttande under sista veckan i mars, men annars är det samma fåglar som varit här hela vintern. I bland kommer faktiskt de första sångsvanarna och snösparvarna under sista veckan i mars, men vanligen blir det under aprils början. Har man tur så kan man under några veckor höra berguvens dova hoande eller kanske mer rimligt, någon pärluggla som lite spöklikt spelar i vårnatten. Tyvärr har den minskat oerhört inom Malå, borta är kvällarna på 1980-talet när man samtidigt kunde höra fyra olika pärlugglor nere vid Malåträsket! Är man på rätt ställe kan man även få höra sparvugglans fina visslande i skymningen. Rentjärnberg, Rökåberg och Sandfors är platser där man med lite tur kan hitta den lilla ugglan.
Vi människor dras obevekligt ut till solen efter vintermörkrets grepp. Många är de som tar en promenad nere vid Malåträsket för att få andas av den begynnande vårluften. Nåja, på kvällarna är det mest lukten av avgaser från alla skotrar som gör sig påmind nere vid sjön.
De första kråkorna som dyker upp under sista veckan i mars patrullerar ofta bland pimpelfiskarna för att hoppas på någon bortslängd mört. Då kan det löna sig bättre att söka sig till nätfiskarna på Lainejauresjön och kalasa på bortslängda sikar och lake. Ja lite senare händer det även att en och annan snösparv besöker pimpelfiskaren för att kolla om det finns bortslängda maggots kring hålen. Fåglarna lär sig fort nya metoder att skaffa mat!
Med lite tur kan man under milda blåsiga dagar få se kungsörnar leka tafatt i vårvindarna,
en mäktig syn. Mars och början av april är en tid då är det lämpligt att se över fågelholkarna. Rensa och eventuellt reparera eller sätta upp nya där det behövs. Det är inte nödvändigt att rensa holkarna varje år, men kanske vartannat eller åtminstone vart tredje år. I fågelholkar kan man hitta det mesta; garnstumpar, kassettband, getingbon, småfisk och sorkar, ja faktiskt även nyfödda ekorrungar! Visst är det behövligt att emellanåt rensa holkarna. Under en kortare period brukar skidorna flyta bra ovanpå snön eller kanske det rent av blir skare, då är det lämpligt att passa på. Det blir att förena nytta med nöje, frisk luft och motion är aldrig fel.
Då och då korsar man snöskoterspår. Dessa nutidsmänniskor med sina knattrande och osande snöskotrar. Men tänk att man skulle få uppleva en tid då man blir överraskad att få se ett ensamt skidspår ute i terrängen, ja tacka vet jag Tegsnässkidorna!
April
Äntligen! Aprilsolen flödar och man riktigt känner att nu är det verkligen vår på gång.
Det är den här månaden allt verkar starta för flyttfåglarna, naturligtvis även för fågelskådaren. När man rensar knipholkar är det inte ovanligt att se grova plogfåror i nysnön på en del mindre sjöar. Sångsvanarna har redan landat i sin häcksjö och ofta ligger de i dagar ute på isen för att vara säkra att inga andra svanar ska bosätta sig där. Emellanåt drar de ändå i väg till de öppna vatten som kan bjuda på mat under väntan på att häcksjön ska riva.
Malån, St. Skeppträsket och Skellefteälven är stadiga platser för svanarna vid den är tiden, ibland hittar man också svanarna vid någon mindre bäck som kan erbjuda något matnyttigt.
Vid Skellefteälven kring bron efter Arvidsjaurvägen börjar flyttfåglarna komma. Förutom svanarna så ser man även änder, sädesärlor, piplärkor, järnsparvar och en och annan sånglärka kan också sträcka förbi. De utgör förtrupp till de mängder av fåglar som nu kommer sträckande upp efter älvdalarna. Nedströms Grytforsen finns också öppet vatten åtminstone en dryg kilometer nedströms kraftstationen, där finns änder och svanar tidigt på plats. I mitten av april kommer de första bofinkarna, de gjorde också staren tidigare men numera är det tämligen ovanligt att ens se en rastande stare. Under samma tid trummar hackspettarna bland Näsuddbergets torrtallar. Bergets tretåiga hackspettar kommer förhoppningsvis att hitta en partner och genom en lyckad häckning förlänga nådatiden för Malås svaga spillra av den ovanliga spetten. Näsuddberget är utan tvekan ett av traktens starkaste fäste för arten. Vår egen fågelbordsbesökande gråspett har nu lämnat tätorten och sökt sig till något häckningsområde ute i markerna. Kring den tjugonde kommer tranan och sädesärlan, tidsmässigt tämligen lika år efter år.
Längs de framtinade vägkanterna sitter ofta tjäderhönor för att få sig lite småsten till matsmältningen. Tjäderspelen blir allt ovanligare men fortfarande kan man med lite tur få höra och se en ”gammeltupp” spela så hakskägget hoppar.
Nu har också de övervintrande strömstararna dragit i väg mot okända mål, men med all säkerhet är de tillbaka någon gång i början av november. Under slutet av månaden samlas stora mängder sjöfåglar vid St. Skeppträsket, det brukar bli många turer dit innan månaden är till ända.
Min egen tradition får jag ju inte heller missa, en tidig morgon vid Brännudden! Beroende på våren så blir det antingen någon av de sista dagarna i april eller första dagarna i maj. Endast en vår sedan 1978 har jag missat den kombinerade pimpel och fågelmorgonen. Bortsett alla abborrar som under årens lopp dragits upp på isen, har ändå alltid fåglarna stått för den största behållningen. Fisket har dessutom bara blivit sämre och sämre, fåglarna däremot sträcker precis som förr. Förbi Brännudden nära Mensträskets västspets kommer massor av olika fåglar som drar norrut den här tiden. De följer Malån och flyger sedan över Hackspettjärnarna för att från Brännudden söka sig nordväst efter Storbäcken och de vida myrmarkerna. En del av dem kommer säkert att passera mitt eget fritidshus vid Skellefteälven så småningom.
Maj
Maj är här den korta bryggan mellan vår och sommar.
Gräsmattorna spirar av grönska och på den stora åkern vid Sjöbacka gård i samhällets utkant letar trastar och storspovar maskar och annat matnyttigt. En större flock gulärlor springer oroligt fram och tillbaka. Från strandsnåren hörs sävsparvens trygga låt. Rödstjärtens vackra toner börjar flöda i skogslandskapet och i mitten av maj brukar den första lövsångaren höras. Vid samma tid sitter den första svartvita flugsnapparen vid sin holk för att locka till sig någon hona. Malåträsket börjar lossna i kanterna och vattnet stiger. Vadarfåglar samlas på den stora överdämda myrmarken utanför sågen och de första dvärgmåsarna börjar leta efter fjolårets häckplats ute bland gräsruggarna. I de strömmande vattnen går det snabbt med islossningen. Det öppna vattnet växer för varje dag vid Stora Skeppträskets inlopp och snart har de flesta sjöfåglar dragit förbi. Sandforsdammen kan ibland riva redan innan mitten av maj månad, sådana vårar drar snabbt massor av sjöfågel förbi och rastar några mil längre uppströms. Isen på insjöarna brukar dock inte ge med sig innan slutet av månaden.
Ett besök i Blausjaure under de sista veckorna brukar vara givande när flödvattnet står högt på mot stränderna! Vadarfåglarnas flöjtande ljud brukar bölja fram och tillbaka över himlen och sjön är full av allehanda fåglar. En del har redan nått sitt mål, för de rastande simsnäpporna återstår ännu något tiotal mil innan resan är slut. Grodorna som kravlat sig upp ur dyn från botten av sjön har bråda tider för att snabbt hitta en partner i det grunda vattnet. Lekgäddornas plaskande hör också till vårbesöken i Blausjaur. Det ju också en speciell känsla att bara vara ute en vårnatt och känna alla nya dofter i naturen, efter att allt har varit som konserverat över vintern.
Så en dag ser man den första ladusvalan som oftast kommer först av de olika svalorna. En svala gör som bekant ingen sommar, man brukar dock inte behöva vänta länge på nästa. Under den här tiden får man som fågelskådare ständigt tidsbrist och vill helst vara på alla möjliga ställen samtidigt. Var ska jag åka i morgon? Ljungby, Grundträsk, Mörttjärn, Uttermyran, eller kanske Myrträsket? Tur att det även finns skådarlokaler helt nära! Med cykel eller apostlahästar kan man se en hel del bara runt tätorten. Jordtippen vid Sunnanvik kan ofta bjuda på överraskningar och kring Malåträsket händer det alltid något. Vid rätt tillfälle är Malåträsket en mycket bra fågellokal, speciellt utanför sågverket. Svartsnäppor, brushanar, ljungpipare och massor av sjöfågel brukar rasta där. Under slutet av maj börjar äntligen isen ge vika även vid Ljungby, en av de senaste vårlokalerna, där vadare och sjöfåglar snabbt slår sig ner. Innan maj är slut hörs även göken, då håller våren på att gå över till försommar.
Juni
Grönskan börjar spira och få är minuterna utan fågelsång, dygnet runt! Under den första veckan anländer de sista sångarna, främst märks trädgårdssångarens ankomst med sina trevliga jollrande toner i buskagen. De första varma regnen gör att luften är fylld av ny frisk och tung grönska, en doft som man minns länge! Efter mitten av månaden kan man börja titta efter knipornas och de andra ändernas ungar, dock inte skrakarnas ungar som kläcks betydligt senare. Det är också nu man kan passa på att se om det finns några ovanliga nattsångare i trakten. Småfläckig sumphöna, dvärgbeckasin, dvärgsparv eller något annat intressant.
Många fåglar har bråttom med häckningen och trastarna har oftast kläckt fram ungar i början av juni. Det är nu inte bara fåglarna som har det hektiskt, fågelskådare som man är vill man helst vara ute dygnet runt vid den här tiden. Vid sågverket sker den årliga kläckningen av tusentals ”knäppskorvar”, eller snytbaggar som de egentligen heter. Det är naturligtvis något som även uppmärksammas av fåglarna. Skrattmåsar traskar omkring mellan timmerstockarna och äter de ganska hårda skalbaggarna med förtjusning. Även det lokala paret storspov tar tillfället i akt och äter mängder av ”knäppskorv”.
Nere på Malåträsket hörs nu ständigt dvärgmåsarnas gnälliga läte när de patrullerar efter sjön för att fånga sländor. Kulmen på sländkläckningen i Grundträsket väst Lainejaure brukar inträffa strax före midsommar, ibland kan det finnas mer än sjuttio sländjagande dvärgmåsar där. Att bara sätta sig mot solväggen vid sjöns gamla dammkoja en försommarkväll är balsam för stressade nutidsmänniskor. Veckorna innan midsommar kan vara fantastiska, sommarkänsla med sol och förvisso kallt vatten men likväl öppet. Myggfritt dessutom! Vid mitten av juni är kulmen nådd för vårskådaren, flera av arterna har redan ute sina ungar vid den tiden.
Juli
Nu har de flesta fåglar lugnat ner sig och fågelsången gör sig allt mindre påmind.
För exempelvis vadarna betyder det ändå inte att allt är lugnare. Det märker inte minst fiskaren som kommer i närheten av snäppornas ungar, deras vakande föräldrar har full koll på alla fridstörare. Gluttsnäppan tröttar ut fiskaren eller skogsvandraren med sitt enerverande ljud och snart lägger sig lugnet igen. Ganska snabbt blir man faktiskt påmind om att hösten är på väg även om inte känslan är direkt överhängande. Då mitt under semestern hör man plötsligt högt över Skellefteälven ett kortare flöjtande, de första storspovshonorna har lämnat sina ungar i makens vård och börjar flyttningen! Det förekommer att även hannarna drar iväg tidigt i fall häckningen har gått snett. När de kommer på våren hörs deras bubblande flöjtande läte mycket gladare och upprymt, nu är det definitivt mer vemod i rösten. Under senare delen av juli kan man också ibland se någon mosnäppa som kommer kastande likt en svala, också den på väg söderut. Ofta irrar de omkring som om de inte riktigt visste vart de skulle ta vägen. Den vanliga svartvita flugsnapparen som nyss sjöng så muntert kring holken hörs ytterst sällan nu, i så fall bara med något enstaka varningsläte. Snart har de dragit till skogs och blir allt mer osynliga. I slutet av månaden börjar fläckiga mås och tärnungar att flyga omkring, den stora stenhögen ute på Malåträsket utanför golfbanan brukar vara en vanlig samlingsplats. Nu först börjar man se skrakarnas ungar. De brukar komma fram lagom när årets kläckta fiskyngel börjar simma omkring, de är lämpligt stora för nyfödda skrakungar. Längs älvens dammkanter jagar de små skrakungarna fiskyngel så deras plaskande hörs långan väg.
I en del gamla grustäkter och speciellt vid våra nedlagda gruvor springer nu den större strandpiparen oroligt av och an för att hålla reda på sina ungar. Man har lite svårt att förstå vad den egentligen livnär sig av på de karga grusbäddarna!
Augusti
För oss människor och naturligtvis även flera arter fåglar är det fortfarande sommar, dock inte för alla. I synnerhet vadarfåglarna börjar ha stor oro i kroppen inför flyttningen. Stora flockar småspov brukar dra runt mellan holmarna i Skellefteälven och de närliggande bärrika hedmarkerna för att proviantera innan flyttningen börjar på allvar. Under julis sista vecka ser man ofta unga drillsnäppor som samlar ihop sig till kringströvande mindre flockar, men ändå behöver man bara gå ett par veckor in i augusti så är de flesta borta.
Nu kommer fågelskådarens andra period, att försöka hålla reda på alla flyttfåglar som tvärtemot i våras nu flyttar söderut. Redan i början av månaden strömmar lövsångare, kungsfåglar och andra småtättingar förbi, de som nu påbörjat resan söderut. Vid min sommarstuga uppe vid Skellefteälven styrs fåglarna efter de smala remsor ungskog som växer längs stränderna, där kan man förvänta sig det mesta i fågelväg under flyttningstiden! Innan slutet av månaden blir det tämligen tyst kring Skellefteälven. Drillsnäpporna och alla andra vadare försvinner snabbare än man hinner ana, plötsligt är bara alla borta!
Även Malåträsket där det annars är gott om ljud från allehanda fåglar sveps nu in i tystnad. Borta är alla dvärgmåsar och skrattmåsar, silvertärnorna har dragit i väg och man rycker till av överraskning när en sen drillsnäppa flyger ut från stranden med darrande vingar.
I skymningen kan flockar på några hundra ladusvalor samlas i det stora tjocka vassbälte som finns i St. Skeppträskets inlopp, där övernattar de för att dra vidare när solen kliver över Näsuddbergets topp. Även backsvalorna som med sitt torra, smått muntra läte förgyllt hela sommaren börjar visa oro. Någon eftermiddag kring den tjugonde augusti brukar hundratals backsvalor samlas som ett stort vindlande oroligt moln i närheten av sin boholme i älven, då vet man att det är uppbrottsstämning. På morgonen efter är allt tyst, någon enstaka akterseglad backsvala kan möjligen vara kvar men annars brukar så gott som alla fara när kolonin väl drar i väg söderut. Innan augustis utgång har de flesta vadare flyttat, även alla skrattmåsar. Åter hörs järnsparv, rödhake, sävsparv och videsparv vid trädgårdstippen utanför Sunnanvik. Under slutet av augusti brukar även fjällens näktergal blåhaken, rasta och hoppa omkring bland alla trädgårdsrester. Nu sitter i bland någon varfågel där, spejande från torrtallar och andra lämpliga ställen. Kanske någon oförsiktig sork blir byte i dag?
September
Frosten börjar färga gräsmattorna under tidiga morgontimmar den första veckan och potatisriset börjar mörkna och vika sig. Nu är det höst på allvar! Dags att gräva potatis och nötskrikorna brukar inte vara sena att ta för sig av bortkastad småpotatis. Tranorna som anlände med upprymda trumpetstötar under de sista aprildagarna låter inte alls så upprymda längre. Höstmorgonens tranor andas oro inför flyttningen. När de familjevis drar söderut är ljudet definitivt vemodigt, mest en del knorrande läten tranfamiljen emellan. Lövsångarens blyga skuggsång hörs fortfarande från något buskage, alltmedan enstaka löv kommer nedsinglande. Dimmorna dröjer sig kvar flera timmar vissa dagar, luften är fylld av tunga dofter.
Trädgårdstippen vid Sunnanvik likväl som den stora soptippens sydkant vid Ytterberg har mycket att erbjuda under månadens första dagar, såväl för trötta hungriga flyttfåglar som för den besökande fågelskådaren. Järnsparvars finstämda läte hörs fortfarande från flera håll och sävsparvarna rastar i stora skaror. Med lite tur kan man också höra de sista blåhakarnas lugna kläppande läte från någon buske. Ofta kommer blåhaken nyfiket hoppande på bara någon meters avstånd. Då upptäcker man den vackra klarblå hakan med inslag av rostrött, i sanning en av våra vackraste fåglar! I bland finns även någon inne i villaträdgårdarna, snabbt hoppande under vinbärsbuskarna på jakt efter småkryp. Där kan man också hitta svarthättan som smidigt växlar över från sommarens insekter till höstens mogna häggbär. Störst chans har man att hitta de bärätande fåglarna kring de äldre villaträdgårdarna på exempelvis Lingonstigen och Hökvägen. Även trädgårdssångaren slutar med insekter och övergår till häggbär. Om man tittar på nära håll när fågeln sväljer ett bär kan man se det förhållandevis stora bäret fara ner som en stor sjunkande knöl genom den lilla sångarens hals!
Nu börjar även fjällens arter röra på sig. Ljungpipare, lappsparvar och stora mängder ängspiplärkor kommer flyttande. Det gräsbevuxna Sandmagasinet vid Adakgruvan är en säker rastplats också på höstarna. Även svartmesar kommer dragande, en del kanske för att bara stryka omkring i trakten, andra för en längre flyttning. När mitten av månaden passerats finns ytterst få rödstjärtar kvar, de har redan flyttat. Enstaka tallbitar kommer flygande med sitt vackra melodiska visslande i den klara höstluften, ett hösttecken om något! Under mitten av månaden börjar också de första nötkråkorna dyka upp inne i tätorten. De är lätta att hitta, hittar man cembratallar så hittar man nötkråkor! Efter ett par veckor är urätna jättekottar det enda som finns kvar av besöket. Nu börjar sidensvansarnas pinglande ljud höras kring samhället, de väntar på att rönnbären ska frysa och bli aptitliga. I täta häckar och buskar hörs rödhakens smattrande varning när den störs av fotgängare, troligen lockas de ned av sammhällets nattljus och finns ofta tidigt på morgnarna i våra trädgårdar.
Oktober
Snart är det inte bara frost utan även snön kan komma när som helst efter den tionde i månaden Trastar hoppar omkring bland ansade bärbuskar och sätter i sig de sista rönnbären, vinbären och i bästa fall kvarlämnade häggbär. Inne i trädgårdarna händer det faktiskt att någon tapper trädgårdssångare stannar kvar någon dag extra om det finns gott om häggbär.
De sista halvt tama bläsänderna lämnar tjärnen i byn Östra Lainejaure redan under den första veckan, gräsänderna stannar i regel kvar ytterligare ett tag så länge vattnet är öppet. Nere vid Sjöparken ser man ofta någon flock gräsänder, salskrakar eller knipor som rastar, det verkar vara gott om mat nere vid botten av den grunda viken! Alla vadare har för länge sedan flyttat och även de sista sädesärlorna drar i väg nu, fågelrösterna blir allt färre. Det är nu havsörnarna börjar röra på sig. Inte bara längs Skellefteälven utan även på andra ställen kan man se någon. En tidig oktobermorgon sitter en stor fågel likt en vålnad på den dimmiga stranden av Grundträsket där Kvarndiket mynnar ut. Med mäktiga vingslag lyfter en gammal havsörn, den har upptäckt leksiken och tagit sig en rejäl frukost. Den blir kvar några dagar tills isen har lagt då den drar vidare.
Vid Sandforsdammen kommer också samma vecka inte en utan två havsörnar sträckande.
Den ena som är mycket gammal och ståtlig slår fast i en talltopp och betraktar omgivningen med ett smått överlägset sätt, en mycket imponerande fågel!
Nästan varje år den här tiden rastar också någon enstaka jätteflock med storskrake där.
Från starten kanske uppe vid någon fjällsjö har fler och fler skrakar anslutit sig, det kan nu vara hundratals, ja närmare tusen fåglar som på bred linje rastar på sjön. Dånet från alla piskande vingar när flocken väl ger sig i väg hörs vida omkring.
Under samma tid ser det stora gräsbeväxta Sandmagasinet vid Adakgruvan ut som en ändlös platå, en dimmornas horisont. Någonstans uppe i den grå himlen hörs mjuka visslingar från de sista lappsparvarna som drar förbi. En och annan av höstens sista grönsiskor kommer också släntrande, ofta i följe med gråsiskor. I granskogarna kring Adakgruvan kommer nu mestågen dragande, förutom de vanliga talltitorna kommer ofta någon familj svartmesar i följet. När jag var yngre hände det titt som tätt att någon trädkrypare fanns med också. Dessvärre har de minskat i antal så att man måste söka upp de få ställen den finns om man numera ska få höra trädkryparens tunna vissling. Men, Malå med allting så nära.. Har man tur så räcker det att gå stigen genom den gamla granskogen mot Ättestupan på Tjamstanbergets topp, så kan man höra den just under senhösten när den visslar ut sitt revir. Man upplever plötsligt att alla talgoxar och blåmesar börjar höras. Sannolikt inte bara för att deras röster drunknat bland alla lövsångare, trastar och andra som tidigare sjungit så vackert i somras. De mesar som varit med förr vet var man kan få mat när kylan kommer. Redan i början av oktober brukar jag hänga ut de första talgbitarna för att markera matplatsen för småfåglarna.. Någon vecka senare brukar jag sätta upp fågelhuset för att mer ordentligt börja vinterns matning. I takt med att flyttfåglarna drar i väg är det ju roligt att det åtminstone finns en del stannfåglar att titta på. Med lite tur kan det ju faktiskt dyka upp något riktigt intressant även hemma i trädgården.
November
Det börjar bita till ordentligt och temperaturen kan sjunka ned mot tjugo minusgrader, det knakar i isen när sjöarna fryser till och marken hårdnar. Nu börjar stannfåglarnas kamp för överlevnad, många av årets ungfåglar kommer aldrig att överleva vintern. En del knipor och gräsänder håller sig kvar så länge det finns öppet vatten, men så småningom måste även de ge sig av. De sista sångsvanarna brukar också bege sig söderut under början av månaden. Många gånger verkar kursen vara inställd på Vindelälven som är en riktig samlingsplats för svanarna höstetid. För strömstaren är flyttningen redan avklarad, nu sitter den som alla andra vintrar vid sitt Kvarndike väst Lainejaure. Den och släktingarna från norr har spritt ut sig vid Skeppträskån, Malån och Skellefteälven. Här ska de övervintra! När smältvattnet börjar strömma under april ger de sig i väg norrut till sina häcklokaler, en del kanske rentav häckar i närheten. I normala fall har de flesta fåglar gett sig av i mitten av månaden, men de senaste milda höstarna har gjort att alltfler fåglar stannat längre än vanligt.
Både någon enstaka bofink, bergfink, rödhake, gulsparv och faktiskt även någon svarthätta kan numera stanna kvar även under november. Dessutom kommer ju alltid flockar med sidensvans för att leta rönnbär. Annars är november en tung månad för inlandsskådaren, det tilltagande mörkret gör att man aldrig hinner spana efter fåglar före och efter jobbet, en kort stund under lunchen då.
Fåglarna är ändå ganska livliga fortfarande och flyger runt i tätorten kanske för att kolla upp var fågelmatningarna finns. Fåglarna kring matningen i min egen trädgård har blivit tämligen stationära, man kan känna igen talgoxar med någon speciell fjäder dag efter dag. Gråspettshonan är tidvis en säker besökare, morgonpigg verkar hon också vara!
Folk från olika delar av kommunen brukar höra av sig ibland och berätta att de sett en
”grön hackspett”, det är alltså flera som har fått besök av den lite mystiska gråspetten.
Dagsljuset krymper ständigt och fåglarna får allt kortare tid att leta mat.
November 2002 bjöd på en invasion av tallbit som säkerligen aldrig skådats i Malås historia! Från den 24 oktober och ända fram till årsskiftet kunde den iakttagande dagligen se flockar av de färggranna orädda fåglarna. Som mest såg jag 107 tallbitar i ett par rönnar på Lingonstigen, den största flocken innehöll 73 fåglar! En ensam rödhake förgyllde min fågelmatning ända fram till den 28 november vilket slog det tidigare senaste höstrekordet med mer än två veckor. Att det dessutom stannade en svarthätta som växlade mellan ett par fågelmatningar under hela november får räknas som en jättebonus, den har aldrig tidigare setts i november här. Det hela gjorde att den här normalt tunga och föga intressanta månaden, blev betydligt roligare och lättare både för mig och andra fågelskådare i inlandet. Vi får hoppas att framtidens vintermånader också kan bjuda på någon överraskning!
December
Om november är tung för fågelskådaren så är december naturligtvis ännu värre!
Än värre blir det också för fåglarna som har sin mörkaste månad för att söka föda.
Dagsljuset krymper och kring jul får de stackars fåglarna tillbringa kanske sjutton
timmar sovande, de får dessutom försöka spara mesta möjliga energi trots kalla dagar och nätter. De ”fluffar upp” fjäderdräkten så hela fågeln ser ut som en enda dunboll, inne bland allt dun stängs luften inne och blir som en isolering mot kylan när de sover. Den här tiden gäller det att hitta välfyllda fågelmatningar! Hönsfåglarna tjäder, orre och järpe har också korta dagar. Om snötäcket är hyfsat tjockt behöver de i vart fall inte frysa när de grävt ner sig i snön. Våra hackspettar som alla är stannfåglar har sina speciella boträd att sova i. Åtminstone för gråspetten kan det ibland vara ganska långt från sovträdet till våra talgbollar,
men det kanske är värt mödan att flyga hit varje dag för både den och den större hackspetten. Det är naturligtvis enklare att komma till ett dukat bord och äta talg, jämfört med att hamra sig genom en frusen trädstam för att leta övervintrande larver eller mejsla ut frön ur frusna kottar. I den mån någon enstaka mindre hackspett finns i våra trakter så är även den förtjust i talg. Våra andra hackspettar, den tretåiga och spillkråkan, fortsätter sina födosök efter larver i våra gamla orörda skogar och kommer sällan eller aldrig till våra matningar.
Grönfinkarna som de senaste tjugofem åren har börjat övervintra, samlas i allt större flockar inne i tätorten. Under vissa vintrar kan åtminstone trehundra grönfinkar finnas här. Nätterna tillbringas ofta i någon tät cembra tall. Även gråsparvarna har nu samlats i större flockar, det är inte lönt att lägga ner energi för att hålla sina revir under vintern. Sina sovställen har de dock på sina gamla bestämda platser. Man måste beundra alla skator som trots att det behöver ganska mycket mat under vintern likväl överlever! De är nu inte heller så kräsna, vid ridskolan iakttar de hästarnas förehavanden med stort intresse. Så snart en häst lagt ett riktigt varmt rykande visitkort är skatorna genast framme och letar osmälta matbitar. De är mästare på att överleva under svåra tider. Under de senaste åren har en väldig lappuggla setts under månaderna innan jul kring trakterna av Lainejaure. Uppflugen som ett mörkt troll sitter den på någon uppspänd kabel ovanför de gamla odlingarna. Även lappugglan måste ha det tungt nu, som sorkspecialist är den helt beroende av de gnagarår som mer eller mindre uteblivit det senaste decenniet.
Ett fågelår har passerat och ännu ett står på tur att starta. I det stora så ter sig speciellt vinterhalvåret ganska likt år efter år. Då är det roligt med en del intressanta saker som bryter mönstret. Kanske en ovanligt mild höst kan ge en fördröjning av många fåglars flyttning,
en bra sorksommar skulle genast ge mera ugglor även på hösten. En del av tjusningen med fågelskådningen är just att händelser sällan är riktigt förutsägbara. Man överraskas ständigt av nya detaljer kring fåglarna och deras beteenden. När året är slut hoppas man naturligtvis att nästa år har något riktigt stort och intressant som väntar på en, men dock är allt tills vidare höljt i förhoppningens och framtidens dunkel!
|