Bäste hemsidesbesökare!

Här kommer vi att presentera en del artiklar som handlar om våra fåglar. En del som mer lättlästa kåserier och berättelser, men även en del mer vetenskapliga texter. Flera har tidigare visats i exempelvis tidskriften Fåglar i Västerbotten, en del även i Fåglar i Norrbotten. Flera texter rör vårt område mer regionalt, en del av de mer vetenskapliga texterna lär däremot kunna ge en tankeställare i övriga Sverige också. Förhoppningsvis kommer en ny artikel att presenteras varje månad. Leif och Ingemar Göken i S Lappland!. Av Leif Bildström Historik. Hur tondöv man än må vara, så lär väl de flesta känna igen gökens vittljudande sång (åtminstone bortsett från honans bubblande läte). Omskriven i prosa och vers är den nuförtiden en omtyckt fågel, eller åtminstone dess sång, som klart visar sommarens ankomst. För den som vill läsa om gökens betydelse i folktron väntar en både lång och intressant läsning, för den har alltid haft en väl förankrad plats bland allmogen. ”Den ropande göken förutsäger vad som skall komma, liksom rorsmannen styr sin båt” säger en 3 500 år gammal Rigvedahymn. Fortfarande in mot 1900 talets början har göken ansetts inneha en närmast övernaturlig förmåga att spå framtiden, på både gott och ont. Gökens vana att låta andra föda upp sina ungar har också allmogen känt till mycket länge, faktiskt under hela vår tideräkning (Aristoteles). Det ansågs även anmärkningsvärt länge att göken förvandlades till en hök på hösten. Det är inte heller någon nyhet att en gökhona opererar i samma revir, lägger ägg hos samma typ av värdfågel och kan hinna lägga mer än tjugo ägg per säsong, ofta ett varannan dag. Gökungen ärver också förmågan att imitera samma ägg som hennes mor en gång gjort (H. Rhendal 1936 m fl.) Olika gökar parasiterar alltså hos olika arter. Här pratar man om olika anlag, vilket gör att vissa gökar med en viss färg på sina ägg, har lättare att imitera speciella arters fågelägg liknande den egna färgen. Den möjligheten nedärvs från gökmodern till avkomman, varför den födda gökungen senare i vuxen ålder fortsätter att parasitera samma art. Börjar man undersöka gökens biologi upptäcker man förvisso en mycket intressant fågel, men kanske ur vissa småfåglars perspektiv en ruggig inkräktare som man bör vara ordentligt på sin vakt emot. Det märks ofta att gökar kan bli kraftigt mobbade av småfåglar, som ser den som ett direkt hot under häckningstid. Nya rön om göken. I den detaljerade bok om göken som presenterades 2004 ”Boken om göken”, fanns en del intressanta noteringar samt även en del nya rön att läsa. Tyvärr, liksom i flera andra undersökningar har bristen på kunskap om olika arters uppträdande i ornitologfattiga områden som Lappland, tvingat fram vad man närmast kan kalla gissningar. I fallet med ”Boken om göken” råder inga undantag. Här ska jag själv försöka passa in en del saknade pusselbitar om göken i S Lappland. Mina iakttagelser grundar sig nästan undantagslöst från observationer i Malå kommun i S Lappland. Under mina år med arbetet som författare till boken ”Fåglar i Malå” hade jag förmånen att få läsa min framlidne grannes ornitologiska dagböcker som huvudsakligen spände över åren 1936 till 1963. Därmed har jag även fått en bra grund kring gökens population i trakten för mer än ett halvt sekel tillbaka. Mina egna anteckningar och minnen har annars legat till grund för artikeln. Min årliga punkttaxering genom delar av kommunen sedan arton år, har också gett en bra basinformation, trots att den inte genomkorsar något av de mest göktäta områdena. Här i S Lappland dyker göken vanligen upp från sitt vinterviste i Afrika, under någon av de två sista veckorna i maj. Även om man någon gång råkar påträffa en gök i september, så har de flesta flyttat söderut redan under mitten eller slutet av augusti. Enligt ”Boken om göken”, har antalet gökar i Sverige halverats sedan 1975, vilket också framgår av Fågelåret 2005. Det är en uppfattning som även jag själv är böjd att dela, då jag i min egen fågelbok angett samma startår för artens kommande nedgång. Till viss del beskyller jag skogsbruket för detta. Fluktuationer i lokala populationer har ändå skett de senaste åren, vilket medfört en ordentlig uppryckning av antalet galande gökar. Orsaken är något dunkel, men ger antydningar om att de tillfälliga positiva förändringarna kanske rentav är trendbrytande, åtminstone i S Lappland. Gökens biotop. Tänker man på en riktig biotop för gök, så ligger den gamla, lätt lavbehängda och något glesa grövre tallskogen närmast. Som barn minns man gökarnas ständiga nattkonserter under oräkneliga fisketurer i ofördärvade gammelskogar. Kring de få platser som i dag kan uppvisa liknande biotoper, behöver man inte heller leta efter gökar. Fortfarande är det tydligen den ur-biotop som genom sekler har passat göken bäst, åtminstone i S Lappland. Det bekräftas även i många dagboksanteckningar från min granne om ojämförligt fler gökar förr och i samma typ av biotop. En annan aspekt är ju att andelen opåverkad skog var betydligt större förr, självklart med fler skogshäckande gökar. Trädpiplärka. Läser man Rosenbergs fågelbok, (1975), så står det att göken imiterar de flesta ägg utom trädpiplärkans. Orsaken lär vara att eftersom de båda har samma huvudbiotop finns risken att göken annars ska utrota trädpiplärkan från området. Enligt Perrins (1986) är det också tämligen ovanligt med gökungar hos trädpiplärka, då äggmönstren kraftigt varierar mellan de olika individerna vilket gör det svårt för göken att imitera äggen. Ingen regel utan undantag brukar det heta; för ett par år sedan så hittade jag faktiskt en gökunge som matades av just trädpiplärka. Däremot är det också den enda gång jag sett trädpiplärkan som värd för en gökunge. Sett till hela Sverige ligger (något förvånande) trädpiplärkan på sjätte plats som värdfågel, enligt Boken om göken. Rimligen kan det i så fall vara en högre koncentration av gökar som parasiterar på trädpiplärka söderut, trädpiplärkans population är i vart fall fortfarande stabil i S Lappland. Kan göken möjligen ha skaffat sig ett evolutionärt övertag mot trädpiplärkan på senare år? Bergfink. Åter till den gamla tallskogen. Bland barrskogens övriga röster i S Lappland, så märks främst tre olika arter; bergfink, rödstjärt och grå flugsnappare. Det är här som innehållet i Boken om göken börjar skilja sig från verkligheten. Bergfinken som inte ens är med på gökens tio i topp lista, står för en mycket stor andel av gökens värdfåglar här, troligen minst sextio procent i äldre tallskog. Att den inte finns med på gökens tio i topp lista har självklart naturliga skäl, då bergfinken saknas under häcktid i södra Sverige. Även C-F Lundevall (1979) uppräknar ett tjugotal vanliga arter som värdfåglar, men skriver om bergfinkens roll: ”kanske också bergfink (det sistnämnda är i vårt land ännu otillräckligt undersökt)”. Utan större konkurrens placerar sig ändå bergfinken i toppskiktet av samma lista häruppe i S Lappland. Enligt de dagböcker jag läst var det också oftast bergfink man hittade som värdfågel för ett drygt halvsekel sedan. Så är det även i dag, åtminstone i gammal tallskog. I juli månad 2001 påträffade jag inom tio minuter inte mindre än tre gökungar i samma skog, samtliga matade av bergfink. Två var så nära varandra att jag kunde höra båda ungarna tigga samtidigt. Rimligen var samma gökhona ursprunglig moder till alla tre. Vid flera andra tillfällen har jag påträffat bergfinkar som matat gökungar. Vid ett tillfälle för bra många år sedan, blev jag även vittne till hur en gökhona inom loppet av kanske tio sekunder landade i ett bo av bergfink, lade ett ägg och försvann. Imponerande snabbt, men enligt aktuella studier så tar det inte heller längre tid! Naturen själv har tänkt på det mesta. Eftersom en gök kan sägas vara både större och klumpigare än en liten sångare, måste ibland göken helt enkelt lägga ner ägget med näbben, i stället för att försöka värpa direkt i boet. Därför är också gökägget lite tjockare än vanliga ägg i samma storlek, för att inte gå sönder vid en omild behandling Rödstjärt. Det är här som en stor undersökning av gök i Norrland, återgiven i Boken om göken, definitivt skiljer sig från verkligheten: ”Den blå äggmorfen, den som parasiterar rödstjärt, har endast i undantagsfall påträffats norr om Dalälven”. Man grundar sig på studier av 350 rödstjärthäckningar i Norrland, där inte en enda fick besök av gök. Förvisso skrivs det att det rör sig om holkhäckande rödstjärt, men liknande studier i Finland visar på att göken även kan parasitera hålhäckande rödstjärtar, konstaterar man. Ett enda dokumenterat fall i Västerbotten tros ha med en möjlig finsk gök som kommit över Kvarken att göra. Man menar dock lite svävande att ”Det lutar åt att nordsvenska rödstjärtar inte parasiteras av gök, åtminstone inte sådana med blå ägg”. Eftersom jag själv inte haft möjlighet att studera äggfärg kan jag lämna den delen därhän, däremot kan klart konstateras att visst, här parasiteras likväl rödstjärt! Jag skulle nog vilja påstå att i en del speciell skogsmark, så lär rödstjärten stå för minst tjugo-trettio procent som värdföräldrar för gök, åtminstone lokalt. Enbart de senaste somrarna har jag (mer slumpartat) påträffat fem gökungar som haft rödstjärtar som värdföräldrar. De var dessutom geografiskt utspridda mellan en halv och tre mil emellan. Biotopen har varit likartad med ett visst inslag av äldre tall men också med inblandning av gran och någon björk. Dessutom har det allmänt varit fuktigare med viss undervegetation (gräs, blåbärsris, skvattram etc.) i motsats till de äldre utpräglade tallskogarna med hedkaraktär och bergfink. Undantaget var ett fynd från 2009 där biotopen utgörs av drygt fyrtioårig ganska tät tallskog på hedmark. Från Finland nämns även en annan undersökning (Perrins), där man anser att 60 procent av rödstjärtarna överger bon med gökägg. Grå flugsnappare. Med en viss förvåning har jag aldrig lyckats hitta en gökunge hos grå flugsnappare. Deras bo finns ofta ganska öppet och borde vara en lätt match för en gök att hitta igen och parasitera. Den grå flugsnapparen vistas ju dessutom i bergfinkens och rödstjärtens skog, alltså även en typisk skog för många gökar. Kan det vara så att göken har svårt att imitera de prickiga äggen? Varken i Sveriges eller i Europalistans top-tio bland gökens populära värdarter, återfinns den grå flugsnapparen. Gökar är inga sällskapliga fåglar mot sina artfränder utan hävdar revir. Är de redan etablerade gökarna som parasiterar på bergfink och rödstjärt för aggressiva att släppa in ytterligare gökar som kunde vara specialister på grå flugsnappare? Vad har den grå utvecklat för motvapen? Genomskådar den gökens bluff och överger redet? Hur som helst måste det finnas en specifik orsak att inte grå flugsnappare utsätts oftare. Allmänt kan ju sägas att det ständigt pågår en vad man kan kalla ”evolutionär maktkamp” mellan gök och värdfåglar. I vissa fall kan faktiskt värdfåglarna vara så effektiva i att avslöja göken, att den efter många meningslösa generationer till slut är tvungen att ge upp arten som värdfågel. I Storbritannien lär lövsångaren vara gökens evolutionära baneman och få försök att parasitera lövsångare lär numera göras av gökarna där. De har i stället haft stor framgång hos järnsparv, (Perrins). Gökungens tiggande läte. Det är nu inte bara de stackars påtvingade föräldrarna till en gök som uppfattar gökungens tiggande läte som mycket enerverande. Även fågelns grannar kan ingå som extra föräldrar, oavsett art. Lätet är så genomträngande att matande fåglar av andra arter kan ge gökungen mat, i stället för sina egna ungar (redan känt av Blackwall år 1827 m.fl). För den som inte själv hört en gökunge ivrigt tigga, så påminner den närmast om en kraftigare trädkrypare, men utan uppehåll i ljudet. Gökungen hörs ändå inte på alltför långt avstånd och ljudet kan ofta vara svårt att exakt lokalisera. Den sitter oftast alldeles stilla men vrider försiktigt huvudet mot olika håll. Det bästa sättet att få se gökungen är då att sätta sig ner och hålla koll på matande föräldrar, vilka snart avslöjar den tiggande ungen. Råkar man skrämma gökungen och den flyger i väg, så sker det otroliga att gökens föräldrar kastar sig i väg efter den som en sedvanlig mobbning av gök, men så snart den sätter sig återupptas matningen! Ett beteende som jag själv sett flera gånger. Sannolikt är det därför som gökungen oftast sitter alldeles stilla när den tigger mat. En ökande population. En egen enklare undersökning av den till synes stigande trenden av gökens population i mina hemtrakter, (tvärt emot hela rikets nedåtgående) var att bena upp min fasta punktrutt. År 1995 hördes på de tjugo punkterna fem gökar, vilket i sig var en till två gökar mer än de föregående tre åren. Sju år senare, 2002, visade punktrutten elva gökar! Under samma inventering 2009 hördes sju gökar. En biotopundersökning av de olika punkterna visar att äldre skog fanns i anslutning till samtliga fem gökar 1995 och vid tio av elva gökobservationer 2002. Min slutledning är otvivelaktigt att den äldre skogen fortfarande är gökens fasta plats. Därför hamnar bergfink och i viss mån även rödstjärt i fokus för göken. Men alltså tydligen inte den grå flugsnapparen?? Självklart hittar man häckande gökar även i andra biotoper än ren skogsmark. En förklaring till den allmänna ökningen kan också vara att gökar med andra morfer nu övertagit de områden som tidigare var skogbeklädda och omvandlats till lövrika hyggen eller buskmark. Man borde ju rimligen räkna med något års nedgång, då gökar anpassade för skogsarter försvunnit och så småningom ersätts med gökar anpassade för hyggesarter. De äldre skogsanpassade arterna rödstjärt, bergfink och grå flugsnappare blir i stället efter något år på samma område ex. ängspiplärka, gulärla och buskskvätta. Man får ju även ta i beräkning åtminstone en femårsperiod innan ett nytt kalhygge (förlåt, föryngringsyta), blir en intressant biotop för dess nya arter. Redan Kolthoff (1899), sade sig ha säkra bevis att samma gök återvänder till samma område flera år i rad, vilket också skulle bekräfta att ett ”glapp” om något år kan uppstå mellan två olika gökmorfer, när biotopen förändras. Den intressanta göken. Ovanstående artikel ska absolut inte ses som en kritik över ”Boken om göken”. I stället visar den bara att trots att gökens speciella särdrag varit kända under hela vår tideräkning och trots allt som forskats de senaste hundra åren, så finns fortfarande mer att hitta om våra gökar. Liksom för en del andra arter i andra sammanhang, kan häckningsområden och vissa beteenden vara olika i södra Sverige jämfört med de norra delarna (ex. göktyta). Dessutom förändras ständigt vår natur, ofta på grund av människors exploatering. Sådana saker spelar naturligtvis även en viktig roll också för gökarnas fortplantning. Det finns med andra ord många ytterligare nischer inom ämnet att studera och inte minst de olika värdarternas möjlighet att överlista göken och vice versa. Det kunde nog vara på plats med en mer ingående undersökning om gökens förehavanden i S Lappland, men enbart för inventering krävs mycket tid för att hitta tiggande gökungar. Det har också visat sig att de kan kläckas vid ganska så olika tider. Flera gånger har jag hittat gökungar under början eller mitten av juli, men i bland även en bra bit in i augusti. Det gör att riktiga undersökningar av gök torde bli ytterst tidskrävande. Trots spaltmeter av forskningsrapporter genom ett sekel bakåt, vet man alltså långt ifrån allt om vår vanliga gök ännu. Det är fascinerande att en så historiskt känd fågelart som göken, fortfarande lyckats hålla delar av sitt liv hemligt för oss människor! Leif Bildström calidris55@hotmail.com Referenser: SOF 2006. Fågelåret 2005, Stockholm. Bildström L. Fåglar i Malå. Stockholm 2005. Eriksson P-G, Sjögren H. Boken om göken. 2004 Perrins C. Fågelliv i Europa 1986 Lundevall C-F Våra fåglar 1979 Tillhagen C-H Fåglarna i folktron 1978. Rosenberg E. Fåglar i Sverige 1975 Larsson M. Dagböcker 1936-1963. Rehndal H. Fågelboken 1936 Kolthoff G. Ur Djurens Lif 1899